Så tänkte jag att jag skulle vara smidig och ringa v-centralen eftersom vi är lite sent ute här. Dom kommunala kvarnarna ska ju mala också när dom kommer tillbaka från sin resa. Jag fick tag i en sköterska, som lät ifrågasättande – hon menade kanske inte, men hon lät så, när hon läst upp ur makens journal och sen säger ‘och det gäller fortfarande?’. Ja, han har inte blivit bättre. Jag skulle önska, men det har han inte. För tre år sen brukade vi ta promenad runt halva torget, och det skulle inte gå nu. Om man säger så. Hon skulle återkomma efter att ha pratat med makens husläkare.
Hon återkom. Och ville veta exakt hur långt han kan gå. Och hur ska jag kunna veta? Och jag hörde själv att jag inte lät vänlig till slut. Det är så jävla förödmjukande. Visst, man ska inte fuska sig till handikappakeringstillstånd. Och jag är överkänslig, men det är det kanske fler som är i den här situationen. Och ja, jag gråter floder just nu.