Tigerliljan's Weblog

ibland. Bästa grannen kom in med sina underbara morötter och egna vindruvor i eftermiddags och jag berättade om min dag och dessutom ska det ju vara bild på parkeringstillstånd. I vår lilla stad får man ta det i elektriska affären. Då ska maken ta sig in genom flärpdörrarna och förbi brödrostarna, genom avdelningen med spisar, förbi frysboxar och tvättmaskiner och sen in i en liten skrubb med en trebent stol, inte särskilt handikappanpassad, den heller. Ett litet företag m a o. Men B G sa – ‘har du ingen bild kvar sen förra gången?’, så jag letade i lilla skrivbordet, och där låg de tre år gamla bilderna. Inte särskilt bra eller lika eller nåt, men bilder i a f. Så vi slipper slåss med brödrostarna.

Så tänkte jag att jag skulle vara smidig och ringa v-centralen eftersom vi är lite sent ute här. Dom kommunala kvarnarna ska ju mala också när dom kommer tillbaka från sin resa. Jag fick tag i en sköterska, som lät ifrågasättande – hon menade kanske inte, men hon lät så, när hon läst upp ur makens journal och sen säger ‘och det gäller fortfarande?’. Ja, han har inte blivit bättre. Jag skulle önska, men det har han inte. För tre år sen brukade vi ta promenad runt halva torget, och det skulle inte gå nu. Om man säger så. Hon skulle återkomma efter att ha pratat med makens husläkare.
Hon återkom. Och ville veta exakt hur långt han kan gå. Och hur ska jag kunna veta? Och jag hörde själv att jag inte lät vänlig till slut. Det är så jävla förödmjukande. Visst, man ska inte fuska sig till handikappakeringstillstånd. Och jag är överkänslig, men det är det kanske fler som är i den här situationen. Och ja, jag gråter floder just nu.

Alla dessa praktiska problem som radar upp sig. Läste hos Madlar om parkeringstillstånd och tänkte lite raskt att det var ju alldeles nyssens som vi förnyade vårt. Hur ofta är det nu? Så jag gick ner till lilla väskan och drog upp det – går ut 15-sep-2011. Panikkänsla där. Ringer kommunens växel. ALLA på tekniska är på resa, men kvinnan som har hand om detta är tillbaka på måndag. Det är inte så att vi använder det dagligen, men det är bra att ha.  Och den där känslan att det ska förnyas, ifall man kanske tillfrisknat, som Madlar skriver om – just så. Om maken lämnar in handduken så lovar jag att dagen efter lämna in parkeringstillståndet.

Maken höll sig vaken tills jag rasslade in i sovrummet i går kväll. Han var ledsen att det blivit som det blev och sade, som han gör – ‘jag ber dig om förlåtelse att det blir så här, men jag är sjuk, jag förstår inte’. Och jag vet ju det, jag vet, och vi är ändå tillbaka på ruta ett. Och han somnar, och jag somnar, och mitt undermedvetna jagar mig, men kroppen låter mig sova länge, frånsett en kort stund vid fyra.
En ny dag. Och jag avskriver planen att handla före lunch. Jag diskar grötgrytan ordentligt och tar fram fryst lax. Och sallad har vi hemma.
Och jag funderar över vad jag skulle kunna göra för att hindra mörkret som just nu finns så nära. Att trycka sig mot väggen, jag syns inte, jag finns inte, gå förbi mig. Kanske fungerar det. Detta hjärta. Questa cuore.