var det över vår lilla stad, när jag åkte hem från mässan i kyrkan i skogen. Svarta moln och lysande regnbågar. Nyss satt jag ute med skiftande himmelsfärger, blekblått, gyllenrosa moln, ljusgrå bulliga som avtecknade sig mot gråsvarta jag är tacksam för ljuset, men det har varit lättregnat i dag annars.
Som vanligt är jag så tacksam att kunna åka till veckomässan, en andhämtningspaus bokstavligen. Att andas in tacksamhet. Att vara en del av något mycket större, alla som gått före mig och som går bredvid mig, någon annanstans och ändå nära.
Och när jag åkte hem lyssnade jag på radio om två människor som under många år och under svåra levnadsförhållanden brevväxlat med varandra. Jag tänkte att dom var lyckliga, som hittat varandra. Att ha någon som inte blir förvånad eller chockerad över nånting, någon som håller av en rakt igenom. Stor lycka mitt i sorg.