Jag vill ha lugn och frid. Men jag förmår inte. Jag vet att när det lilla energiska loket på makens egen rangerbangård går igång, så skulle jag bara ta ett steg tillbaka, inte börja argumentera, förklara, försöka visa på nån sorts reell verklighet, eller ens förklara hur det ser ut från min utsiktspunkt. Det hjälper ju aldrig. Varenda gång tror jag att, jo men den här gången ska jag kunna förklara. Varför kan jag aldrig fatta att det inte går.
Det enda som händer är ju att jag blir så förtvivlat trött. Denna anpassning som jag inte lyckas med. Och jag är frisk, det är mitt ansvar. Bara mitt. Att leva med förtvivlan. Dag efter dag.
Och i morgon är det en ny dag, som kommer tidigt. Förmodligen vaknar jag efter en natt med sorgsna, förvirrade drömmar som speglar min konstiga verklighet med ytterligare ett kvarts varvs förvridet perspektiv. Det gör ont.