torsdag, 8 september, 2011


Jag vill ha lugn och frid. Men jag förmår inte. Jag vet att när det lilla energiska loket på makens egen rangerbangård går igång, så skulle jag bara ta ett steg tillbaka, inte börja argumentera, förklara, försöka visa på nån sorts reell verklighet, eller ens förklara hur det ser ut från min utsiktspunkt. Det hjälper ju aldrig. Varenda gång tror jag att, jo men den här gången ska jag kunna förklara. Varför kan jag aldrig fatta att det inte går.
Det enda som händer är ju att jag blir så förtvivlat trött. Denna anpassning som jag inte lyckas med. Och jag är frisk, det är mitt ansvar. Bara mitt. Att leva med förtvivlan. Dag efter dag.
Och i morgon är det en ny dag, som kommer tidigt. Förmodligen vaknar jag efter en natt med sorgsna, förvirrade drömmar som speglar min konstiga verklighet med ytterligare ett kvarts varvs förvridet perspektiv. Det gör ont.

var det över vår lilla stad, när jag åkte hem från mässan i kyrkan i skogen. Svarta moln och lysande regnbågar. Nyss satt jag ute med skiftande himmelsfärger, blekblått, gyllenrosa moln, ljusgrå bulliga som avtecknade sig mot gråsvarta jag är tacksam för ljuset, men det har varit lättregnat i dag annars.
Som vanligt är jag så tacksam att kunna åka till veckomässan, en andhämtningspaus bokstavligen. Att andas in tacksamhet. Att vara en del av något mycket större, alla som gått före mig och som går bredvid mig, någon annanstans och ändå nära.
Och när jag åkte hem lyssnade jag på radio om två människor som under många år och under svåra levnadsförhållanden brevväxlat med varandra. Jag tänkte att dom var lyckliga, som hittat varandra. Att ha någon som inte blir förvånad eller chockerad över nånting, någon som håller av en rakt igenom. Stor lycka mitt i sorg.

Också. När Tvåan skulle hämta Vinterbarnet, älskade äldsta barnbarnet, han som föddes när jag hörde koltrasten sjunga utanför fönstret, låg det ett kuvert på hans bänk med Tvåans och svärsonens namn på. Hon tog det med en suck och tänkte – ‘vad är det nu då’ med lite sammanbiten min. Ett brev från hans musiklärare, som berömde honom så – han sjunger bra, han är koncentrerad, han ser ut att tycka det är roligt, han är en fantastisk elev att möta, kanske borde han uppmuntras att spela instrument eller gå med i teatergrupp eller något. Och Tvåan sa – ‘jag bara gapade och tänkte, men det stod ju våra namn på kuvertet, och sen ringde jag henne och tackade’. Hon har inte fått nåt napp än, kulturskolan ska man anmält sig till i maj (hoppla) men vi får väl se. Och att få sån positiv feedback betydde väldigt mycket. Allt fungerar inte som tåget för honom, av flera olika skäl, så det här var guld värt.