onsdag, 7 september, 2011


– så väntar vi fortfarande på nästa barnbarn, det som nu ‘skulle’ ha fötts för tio dagar sen. Jag gissar att hennes föräldrar väntar ännu ivrigare, jag minns det så från de gånger jag själv gått över tiden. Mycket långa dagar och långa nätter. Själv drabbades jag av en nästan sjuklig längtan efter att kunna ligga på mage, som jag aldrig annars gör, då när det var totalt omöjligt.
Och min svärmor hoppas att barnet i a f inte föds 11 september. Det bekymrar mig rätt lite. Jag ber och hoppas. Snart.

Annonser

hakade maken upp sig i kväll. Vi begick det gemensamma misstaget att börja prata när han gick i trappan och då slog det stopp. Han kom helt ur rytmen, kom inte ur fläcken på lång stund. Och började förstås att skaka i hela kroppen och vägrade använda vänster ben – ‘jag ser det ju inte’, som han säger. Då finns det inte. Den där långa stunden, när han bara skakar och inte kan göra nånting och bara blir mer panikslagen, det är rätt förfärligt. När han äntligen tog ett steg upp med högerfoten, så höll han på att sätta krokben för sig själv med vänster och jag petade den rätt med min fot uppifrån och då trodde han att jag försökte knuffa honom. Lite hektisk stämning här en stund. Men han kom upp.
Som vanligt håller jag mig lugn mitt i hans panik, men nu känns det rätt jobbigt. Jag lugnar mig sen. Det finns inga alternativ.

Inte min matlagning, hoppas jag, men när man åker bil länge blir det radio i sht som man höll på med ny asfalt och det betydde 20 min mer än vanligt i bilen. Så vi fick lyssna på hur ett konstprojekt presenterades. Tolv katastrofer ska framställas med hjälp av maträtter och sen får publiken smaka när allt är klart. T ex Twin Towers görs av rostat bröd, flygplanen också. Och jordbävning/rasolyckor framställdes med marsipanhus på sluttningar av chokladglass och sen regnar man ner fläderblomssorbet över det hela så att det ska gegga till sig.
Och jag tyckte det var fasansfullt osmakligt, men jag är kanske inte så konstnärligt lagd. Jag lyssnade när Peter Stormare berättade om 9/11, hur han tog sig dit i allt eländet och det låg döda blodiga kroppar överallt, och tanken att nån gör det som en happening i rostad bröd är mer än bisarr. Och jag åkte tåg förbi rasen i Järna och inte var det mycket fläderblomssorbet över det heller.

kan betyda mycket. När vi kom hem från Tvåan låg det just ett enkelt kuvert i postfacket. Utan större förhoppningar slet jag upp det. Minsann! Återbetalning från den dubbelt inbetalda försäkringen. Och jag hade ingen aning om hur mycket det skulle bli, så jag bara stirrade förvånat. Dessutom väntar jag på en reseersättning och tillsammans betyder det att halva kamremsjoxet är betalt utanför den dagliga budgeten. Det var en enorm lättnad, det har faktiskt känts lite kärvt ett tag att titta framåt i budgeten.
Nu finns det lite svängrum åtminstone. Och vi är två personer i maten och tobakskostnaderna är halverade. I slutet av oktober ska det se hyfsat ut. Enligt plan.