tisdag, 6 september, 2011


är bra. Just hemkommen från en ganska rask promenad, inget regn i dag. Väldigt bra. Jag vet ju det egentligen och är därför väldigt tacksam att jag trots allt tog mig ut. Det är lätt hänt att bli sittande på uteplatsen i st.
I synnerhet som det blev lite rörigt förut i kväll. Maken ville titta på nånting i datorn och jag fixade fram det önskade, men plötsligt ville han inte alls utan började prata om att han inte kunde röra sig, och han gjorde just det, rörde sig bort från det där han ville se. Och det blev väldigt förvirrat en stund. När sånt händer vet jag aldrig riktigt var vi kommer att landa, och det är mycket stressande. Men nu känns det bra igen. Jag vet ju att vår tillvaro innehåller ganska mycket oväntade element s a s, plötsligt hackar hans lilla tåg in på ett sidospår på den stora bangården, för att använda en bild från hans intresseområde, och jag förstår ingenting. Jag vänjer mig inte, men jag får ge det lite tid och andas så lugnt jag kan.

ligger tung på axlarna just nu. Och inte ett dugg rolig kan jag vara heller. Jag vet ganska exakt vad det beror på också, av lite olika skäl har jag korsat mitt eget spår s a s, och det behövdes inte. Någon ringde och frågade vad som egentligen hänt de senaste ca tre åren och jag svarade, så uppriktigt jag kunde, med en del sorgliga detaljer utelämnade, men det räckte att gå tillbaka och se en samlad bild. När man är mitt i träsket är det illa nog, men när man vänder sig om och ser hur det egentligen ser ut, så blir det ganska förfärande. Det tar väldigt mycket kraft.
Sen har jag dessutom av lite andra skäl tänkt mycket på vad betyder när någon i ens närhet drabbas av något plötsligt och livshotande. Känslan av förlamning, att sitta vid någons säng, hur hände det här, hur ska det bli – och jag minns, där långt borta, känslan av stöd och värme från fantastisk omgivning, alla goda människor. Och sen ensamheten. Hoppet som går åt till att klara en dag till. Ensam, om man inte passar in i en mall. Den fyrkantiga pluggen i det runda hålet.
Nu ska jag koka plommonmarmelad, värken i magen och hjärtat försvinner inte, men det är vackert med burkar som står på diskbänken.