måndag, 5 september, 2011


blev det. Ett regn som bara tilltog dessutom, men har man bara sällskap så fungerar det. Och jag ska gå ut flera kvällar den här veckan, jo då.
Sen satte jag mig bekvämt under tak och tittade på baksidan av cigarillasken ‘rökning får din hy att åldras’, och jag har funderat över det förut. Annars skulle den inte det kanske? Dessutom undrar jag hur många kvinnor som nyttjar cigariller eller hur många män som bekymrar sig över den åldrande hyn. Det är länge sen jag såg ‘rökning kan orsaka impotens’, vilket jag minns att en mer storrökande vän rynkade ögonbrynen inför, medan jag glatt fnissade.
Men allt detta mörker. Jag är inte lagd åt att tända ljus och svepa in mig i en liten filt och dricka blomté. Tyvärr. Jag tycker bara det är trist.

Annonser

har det blivit i dag. Men jag har goda äpplen hemma och nybakade limpor.
Egentligen hade jag velat vara någon annanstans, men jag orkade inte planera ihop det. Noga räknat vill jag ofta vara nån annanstans, eller kanske inte ofta då. Jag vet ju att man ska vara nöjd, man ska annars ändra sitt liv, man ska ta sitt ansvar. Alla dessa floskler som inte kostar någonting. För jag kan inte släppa det liv jag har, mitt ansvar finns där hela tiden, fast just mitt ansvar gäller inte bara mig själv. Och så tror jag många har det. Att vara del av ett sammanhang är livet självt, man kan inte säga upp sig bara för att det blir kärvt.
Men på onsdag har jag ett ärende till närmaste större stad, så vi hälsar på Tvåan då. Något att se fram emot. Fast serious shopping är liksom uteslutet med tanke på bilens kommande kamremsäventyr.

Jag satte mig ner för att skriva ett brev. Ett riktigt brev, ett sånt där med papper och penna. Och inte hittade jag något normalt papper men jag tänkte att för all del, visst kan man skriva på tunt rutat papper också. Orden är det viktiga i ett brev, visst är det så. Och jag började, och jag mindes andra brev jag skrivit. Och jag tittade på den knappa sida jag skrivit, handstilen som sannerligen inte blivit mer lättläst med tiden. Det gick inte. Jag rev bort arket, vek det prydligt två gånger och kastade det i soporna. Nu ligger det rutiga blocket med tunna papper på bordet. Man kan se avtrycken av mina bortkastade ord. Ingenting blev det. En annan dag kanske. Det bortkastade var inte bara ord. Jag kan inte.
Jag begränsas. Det är lätt att säga, att man låter sig begränsas. Men att ta sig ur den begränsningen kräver mer kraft än jag har.

ska också ordnas. Bilen är väl en detalj i livet, knappast en huvudsak, men viktigt att den fungerar. Mardrömmen är att bli sittande med maken någonstans och behöva bärgning. Så jag har ringt och bokat kamremstjosanhejsanbyte för många pengar. Jag försöker trösta mig med att när sonen inte är hemma och dricker äppeljuice så sjunker matkostnaderna. Inte riktigt lika stor summa, men många bäckar små.
Och jag ska försöka att få i väg en reseräkning med dagens post, 50 mil som ska ersättas.
En annan detalj är klockbatteriet, jag tyckte jag bytte nyss, men det hjälper ju inte – den står still.
Och det är en ny vecka, men samma gamla jag. Då hjälper det inte att veckan är ny.