söndag, 4 september, 2011


som skållade råttor ungefär. Varför det är så stor skillnad på vad som sägs och vad som görs t ex. Det är lätt att bli tankfull då. Och det händer att man plötsligt får nån sorts insikt, som borde kommit tidigare. För min del ungefär som så – varför har jag låtit mig dras in i en karusell där jag har låtit mig förminskas, varför har jag inte stigit av helt enkelt. Jo, jag har sagt ifrån, men det räcker inte alltid. Karusellen har fortsatt snurra. Och den fasta marken har inte varit så fast som jag har trott.
Min trötthet har nog varit större än jag velat se, och det är frestande att tro att just jag kan rädda världen, eller den lilla del som ligger närmast till. Men å andra sidan, den som inte försöker behöver heller aldrig misslyckas.
Jag har försökt. Jag misslyckades svårt. Men jag lever. Var dag får ha nog av sin egen plåga.

med senap, sås av rödvin, fond och grönpeppar och ugnsstekt potatis, lök och morötter med lite timjan. Och så ett glas av rödvinet till. Livet är gott. Och maken fällde ett par av sina oerhört klarsynta kommentarer – en vän till oss sa i en kärv situation för ett par månader sen – ‘vad säger maken i sin dimma, för han kan ju få till de mest häpnadsväckande klarsynta kommentarer’ – och det kan han verkligen, han lyckas få mig att bara stirra av förvåning två gånger under maten. Typ – ‘ja, man kan säga väldigt ogenomtänkta och bombastiska saker, utan att bekymra sig alls om vad det egentligen betyder’, han ser rakt igenom floskler på ett befriande sätt.
Sen satt jag i den ljuvliga värmen med ett extra halvt glas rödvin – en rutinerad servitris jag kände kallade det Oskar II glas, för han ville tydligen ha lite rödvin som avslutning efter desserten, vi drack i o f s bara lite cappucino med en hallongrotta – men jag satt där och såg en man passera parkeringsplatsen. Och jag mindes plötsligt att han vid något tillfälle krävt Handelsbanken på 35 miljoner, som Handelsbanken – klokt nog – inte betalade. Alla dessa öden.

Nästan sommar. Nästan. Maken hade sin nya blå linnekavaj. Och hans mamma var nöjd med den.
Vi åkte till kyrkan som badade i solsken på sin udde i sjön. Allt blommade, en del löv föll. Nästan sommar. Och jag tände ett ljus som speglade sig i mässingskanten runt sanden. Ett ljus, ett minne, ett hopp någonstans.
Herrens välsignande närhet, för mig, hos mig.
Och mannen med goda kloka ögon som sade – ‘nu är jag fri från min depression. Det tog ett år, precis som jag alltid brukat säga, bra att jag hade rätt. Och inte hade jag trott att det var så det var’. Befriad, på andra sidan mörkret.
Och jag längtar efter att släppa taget om min egen rädsla, den som jag sett så tydligt i en ny vinkel. Kanske en dag. Säkert en dag.