Tigerliljan's Weblog

Inte alls. Äldsta väninnan ringde nyss. En mycket älskad person i hennes liv dog i torsdags morse och är redan begravd i sin hustrus familjegrav långt borta. Hans nya lägenhet ett par kvarter från Äldsta väninnan och hennes man är nästan färdig.
Och Ä V sörjer förstås. Mycket. Och hon sa – ‘han hade så väldigt mycket kvar att göra och att dö så där, så fort, han fick veta att han måste opereras i början av augusti, och nu är det bara slut’, och jag sa, som jag säger och tycker – ‘det är inte det sämsta, det är faktiskt inte alls det sämsta’. För den som står kvar med tomma händer är det förfärligt, man skulle gärna köpslå om bara en vecka till, bara en dag till, bara vad som helst, men inte nu, inte än.
Men att leva länge i ett ständigt pågående avklädande av förmågor, det ska man nog vara försiktig med att önska. Lagom finns inte.

skulle det blivit i dag. Men mitt coop har inte längre paraffin, så vi äter upp dom i st, och jag köper ett nytt kilo på tisdag.
Och jag har bestämt mig för att köpa ett par kilo Gravensteinäpplen och ånga mos. Det låter inte så epokgörande, men för mig är det det. Jag åt upp sista påsen när maken blev sjuk, vi skulle kokat nytt veckan efter. Vi brukade göra det tillsammans, och jag har inte kunnat göra det själv. Känslomässigt, alltså. Det året han åkte till Turkiet precis när det var dags gjorde jag det, och det gick utmärkt. Ånga äpplena, passera dom, blanda i lagom mycket socker, frysa in i 0,5 kg.
Jag frostar av frysen i morgon, så jag ser hur mycket plats det finns, men ett par kilo ska det nog bli. En stilla njutning till rågmjölsgröten.

att googla efteråt ens. Jag hade köpt en lite skrynklig paprikaliknande sak att ha i pastasåsen. Och jag undrade lite förstrött hur stark den egentligen var. Bredvid låg en påse med piripiri, och den valde jag bort. Min yngste bror kom för hundra år sen hem med torkad piripiri, köpt i Sydafrika, och var mycket nöjd med den, men övrig familj var lite mer avvaktande.
Och jag kan säga att det hade räckt med halva den här lilla, vad det nu var. Jag har letat efter bilder men jag får fortsätta att leva i okunnighet. Det lär vara påskyndande för förbränningen.
Och jag var väldigt nöjd när jag upptäckte, fem minuter innan jag skulle börja laga mat och det inte fanns någon sallad, att solen sken och jag kunde enkelt cykla till maxi, scanna in salladen och vara hemma på tio minuter. Dessutom solsken på ryggen. Nu är det som vanligt igen, antagligen regnar det inom en kvart.

i dag är det sen det som innan kvällen skulle vara vårt nya hem var nerpackat i 120 flyttlådor. Och jag lyckades hitta lådan med sonens cykelnyckel på kvällen. Och trots att jag varnat flyttfirman att det var ganska mycket, kom dom senare än avtalat och var underbemannade. Det blev till att ringa in alla resurser för dom, men vi sov i rätt sovrum på natten.
Och maken sa – ‘jag flyttar aldrig härifrån’, och vi kan ju hoppas att han slipper fler flyttar.
Jag minns min lättnad, länge, när jag kom hem och tittade upp mot lägenheten från gården och tänkte – ‘där bor vi nu’. Och jag hade koll på nästan allting. Då. Nu är det nog så att det finns saker som jag inte riktigt vet var jag har. Det kan vara lite befriande, det också.
I morse gick jag till torget och köpte plommon, hallon och färsk vitlök.