fredag, 2 september, 2011


var väldigt gott. Visserligen var vår krabba irländsk, men med lite sherry, creme fraiche och ost, så var det inte störande alls.
Och enklare för maken än räkor, som också är gott. Det gäller att hitta saker som fungerar så praktiskt som möjligt hela tiden. Men det ska vara gott. Det kan bli en pytteliten ost-och-skinkpaj nästa fredag. Här gäller det att ha framförhållning. När man är trött får man lov att ta tag i ev bra idéer så fort dom passerar. Helst skriva upp dom också, annars försvinner det mesta blixtrande snabbt i teflonet.
Och jag satte mig till slut och summerade ihop ekonomin för augusti. Aj. Makens tandläkarräkning, sonens flyttande och en del andra engångsutgifter blev en ganska saftig summa till slut. Nu gäller det att andas försiktigt ett tag, så kan man väl säga.

Alltså, jag är mycket för att ha en beskrivning, helst skriftlig, när något ska göras. Maken brukade, på mäns vanliga sätt – fördomsfull?? jag?? –  starta på fri hand när nåt skulle fixas, men jag håller mig till beskrivningar helst. Jag har lärt mig laga mat ur bok, jag köpte Dr Spock när barnen föddes (mycket tidigare variant av Anna Wahlgren), jag följer alltid ikeas monteringsbeskrivningar, finns det en beskrivning slukar jag den. Och jag har läst scheman om sorgearbete, som det kallas. Och visst, ett arbete är det, och på många sätt är vi människor lika, våra reaktioner är inte så unika – och det är ju också en tröst. Vi sitter i samma sorts båt s a s. Men samtidigt är det skillnad att sätta ihop en byrå från ikea och att drabbas av sorg. Man ska börja från punkt 1 med byrån och på punkt 23 eller så, så är man klar med lådorna och har en stadig och fungerande byrå.
Mitt liv är inte lika strukturerat. Fast det verkar som om fler än jag läst böcker om sorgearbete och uppfattar att det är samma sak som ikeabeskrivningar. Jag undrar rentav om inte en del författare till såna böcker tror det. Eller också är jag en oerhört trög och ofärdig sort. För mitt sorgearbete i min situation pågår, under ytan kanske för en del, hela tiden. Sorger man kan och måste avsluta, helt enkelt därför att den älskade personen dött, är delvis en annan sak. Där är livet hårdhänt nog att tvinga oss vidare. Ingenting vi kan göra kan förändra att den älskade, närstående på ena eller andra sättet, faktiskt har gått från oss. Gått all världens väg, som det heter i Bibeln.
Men maken och jag, vi tittar fortfarande på varandra. Vi kan minnas samma saker, jag kan se på honom och fortfarande minnas känslan när det nästan var outhärdligt att han gick ur rummet, och ändå är han alldeles annorlunda. Jag är förmodligen annorlunda också, men i något mindre grad. Hans möjligheter är oåterkalleligen begränsade.
Och det händer då och då, när olyckor och sjukdomsfall inträffar i min närhet, att sorgen och paniken sköljer över mig igen, med full stormstyrka, och skakar mig i grunden. Och jag måste börja bygga upp min bräckliga lilla tillvaro igen.
Då är det lite skört och lite ensamt.
För visst ska man ha vant sig, visst ska man vara en mogen människa. Visst ska man. Men jag är här. I all min ynklighet.

ingick inte, konstigt nog, när jag tog körkort, så det tog många år innan jag vågade testa. Jag gjorde som det stod i boken, och det fungerade klockrent och jag kände en enorm triumf. Fast den kvinna med kommunbil jag såg nyss kände nog inte på samma sätt. Jag stod inte och glodde och fnissade, jag satt mycket diskret.
Och det finns annat jag är mycket sämre på. Men i dag har jag ringt en del telefonsamtal och klarat upp en del praktiska saker, sånt som jag så lätt skjuter upp till den där andra dagen, som har så svårt att visa sig över horisonten.
Jag insåg i morse att jag inte skulle somna om, så det var bara att kliva upp i dimman. En mycket lång och tyst morgon kan ha sina förtjänster.
Men jag duckar lite, har samlat ihop förra månadens kvitton på bordet – en förfärande hög, kanske inte så konstigt att det ekar lite på kontot.