torsdag, 1 september, 2011


Nattens tystnad. Och ingen som ivrigt skriver på ett slamrande tangentbord bakom dörren några meter bort. Men tangentbordet används, där, långt borta. Och en cykel har han fått tag på, Yngste. Allt är så väl det kan vara där, att starta ett nytt annorlunda liv.
Och det andra, nya lilla livet väntar vi fortfarande på. Jag vågar inte ringa, minns själv alla dessa samtal – ‘jaså, du är hemma än? Har det inte blivit något än? Känns det ingenting än?’ – nej, jag belastar inte.
Snart ska jag borsta tänderna och lägga mig ordentligt. Jo. Men jag orkar inte låta dagen sluta riktigt än. En del dagar är så, har det varit tungt, kan det vara svårt att lämna sig i sömnen och möta en ny dag. Jag sitter hellre kvar i det underliga tillståndet mellan en gammal och en ny dag. Ingen vet vad som kommer. Och min kraft räcker inte så långt.

Ja, inte för eller med mig då, jag bor ju rätt långt från det mesta. Men häromveckan skämtade jag över att de schweiziska läsarna tydligen kommit tillbaka från semestrar samtidigt – och i går kollade jag på orter med läsare de senaste dagarna.
Unterlunkhofen, Spitzenhaus, Eich, Zürich, Bern, Biberist, Kriens, Affoltern och Langnau. Nog är det en skojig lista? Och där bor ni, bara så ni vet.
Det är inget fel att bo i San Antonio eller svenska orter heller, det är inte så jag menar, men jag blir lite fascinerad. Vad kommer sig detta? Jag har skrivit att jag gillar ostfondue, det vet jag, men annars? Och rimligen bör ni väl vara svenska från början? Så många frågor och jag vet att någon av er har viftat nån annan gång jag var nyfiken. Och så klart – välkomna!
Men om ni ska ha fest kan ni väl berätta?

– jag köpte gröna kärnfria druvor. Och hoppas dom inte är sura.
Det är torsdag och det betyder att jag åkte till lilla kyrkan i skogen för kvällsmässa. Solen i ögonen på vägen dit. Men det betyder att när man åker hem är det det mest fantastiska släpljus (heter det så?) bakifrån, och livet känns så mycket lättare. Jag vilar i Guds händer.
Fast jag slogs en stund med Gud och mig själv i förmiddags. Och med andras goda vilja, inte mot mig den här gången i o f s. Men jag läser vad andra skriver till andra i svårigheter, tröstande och fina saker där och då. Men som träffar mig som sandsäckar i magen. Och jag undrar som så många gånger förr – varför har maken det som han har det? Och han, som alltså är en fantastisk man, kan säga och mena det – ‘så bra vi har det’ – och jag är oändligt tacksam att han kan säga så, att han inte råkar vara frontallobsskadad, gränserna är hårfina. Men hur ‘vi’ har det är kanske en lite svårare sak. Och jag ser hur lätt det är att säga fina saker och samtidigt totalt strunta i en människa, som råkat hamna där maken är. Han har inte egen initiativförmåga socialt sett, han ringer inte upp andra längre och han orkar inte tala så länge kanske heller, men stimulans är viktigt för honom också. Att någon lyssnar på honom, att hans erfarenhet skulle räknas.
Och vad hade jag kunnat göra som hade gjort allting annorlunda? Så dags nu, visst. Men jag ältar och min ynkliga sorg väcks då och då.
Då kan jag vara mycket tacksam för att kunna åka till den lilla kyrkan och tillsammans med andra läsa ord, som andra läst före mig, om människans totala beroende och om Guds omsorg här och nu, där och då.

 

kanske. Nektarinerna var rätt träiga i går kväll. I morse vakande jag efter en förvirrad dröm, där maken köpt en mercedes för 250′ att användas varannan vecka tillsammans med en bokhandlare som bodde 25 mil bort. Kreativt undermedvetet jag har. Jag var väldigt arg. Eftersom det dessutom varit en mycket kort natts sömn tänkte jag mig att det kunde vara läge att sova en liten stund på fm, när jag nu har lyxen att kunna göra det. Fast väl uppe och kammad, så blir det förstås inte så. Pliktkänslan jagar. Det som jag inte gör, blir inte gjort.
Och så fick jag ett surt brev från ett försäkringsbolag i går. I början av förra sommaren ringde dom och erbjöd mig en annan bilförsäkring, dom har vår hemförsäkring och då skulle vi få rabatt. Jo då, tack, det låter väl bra. Och sen missade jag att avbeställa den andra och har alltså betalat dubbelt två år (plats för stön över hur hopplös man kan bli) och nu fick jag alltså ett påpekande om att så får man INTE göra. Så jag får väl ringa upp dom och konstatera att den där besparingen inte fungerade så bra för mig. Sa jag att jag är lite trött?