augusti 2011


stoppade inte kvällspromenaden. Lite svalt blev det, men vi traskade på med rätt bra fart, promenadvännen och jag. Vi var överens om att försöka på måndagar i fortsättningen – och jag för min del lite oftare, faktiskt.
Och jag tittade i brevlådan och hittade tidningen Tåg till maken, så jag gick upp igen till honom med den, så att han inte skulle behöva vänta tills jag kom hem. Lyckan var nästan fullständig. Var och en ska få det den vill ha, tycker jag. För min del är det inte tidningen Tåg. Fast jag skulle gärna vilja ha en chokladkaka. In my dreams. Och hallongrottorna, som blev väldigt lyckade i dag, är infrusna. Jo, jag vet att man kan tina dom, rentav äta dom rätt kalla, men det får vara. Lite självbehärskning kan t o m jag åstadkomma ibland. Och jag har landat på fem cigariller / dag.

Annonser

Livets bräcklighet funderar jag ju ofta över. Och inte minst när den stiger så nära som den gjort det senaste dygnet. Det förfaller som om vår vän har vänt på tröskeln s a s och långsamt är på väg tillbaka. Och jag önskar honom och hans nära allt tålamod och allt hopp på den resan.
Sen funderade jag. Förstås. Om det varit jag, vad hade jag haft ogjort och osagt? Finns det någonting som jag faktiskt skulle vilja eller kunna säga innan det är för sent. För det blir för sent en dag. Antingen för att jag själv reser på mig och går den sista sträckan eller att någon annan gör det. Och jag tänker att – joo, det kan nog finnas, om allt skulle räknas. Å andra sidan kan jag också tänka att den dag jag får se Gud, kanske jag inte bekymrar mig så mycket, men här och nu. Den sträcka jag fortfarande har kvar, skulle stegen bli lättare där om ord byttes?
Samtidigt har jag ju inte lyckats så bra hittills med att göra mig förstådd. Och den jag främst skulle fråga – ‘hur har du tänkt? Varför har du ljugit? Varför blev just jag utsedd till den mest förfärliga? Varför har du aldrig kunnat tala direkt med mig utan suttit bredvid när jag skulle tillrättavisas? Varför har du sporadiskt läst min blogg för att hugga mig i ryggen?’ – skulle möjligen inte förstå min plåga ens ansikte mot ansikte i detta liv. Om jag verkligen trodde att jag skulle kunna få svar, skulle jag fråga, men har jag inte hittills varit värd uppriktighet så får det väl vara så. Jag får nödtorftigt lägga en näsduk över och inte låtsas att jag ser något särskilt när jag tittar åt det hållet. Ungefär som Snorkfröken, som vill laga en liten mugg soppa när katastrofen närmar sig. En liten lugnande mugg. Kanske skulle jag klippa lugg också.

Första gången jag vaknade lyckades jag somna om, och maken sov länge. Lite sol fick vi till frukosten, men nu regnar det igen, och jag är ganska belåten med att jag bestämt att vi äter risotto i dag. Allt finns hemma.
När jag tittar på väderkartan, så kastar jag numer en blick på Falun också. Det såg ut att bli bättre än här i a f. Sonens undervisning börjar i dag. Jag hoppas så att det ska bli bra, och det faktiskt lite lättare om solen skiner än om man måste börja i hällregn.
Fast här hemma tror jag att det är läge för hallongrottor. Man får försöka hantera sitt lilla liv. Dom detaljer man kan. Ta ut lite riktmärken för dagarna framåt. I morgon ska åka till Tvåan en liten stund.

Det var fint förra helgen, att träffa Äldsta och familjen. Och jag tog en promenad till centrala Uppsala i solskenet på söndagseftermiddagen, ner över S:t Eriks torg, över Fyris, folklivet. Och på kvällarna stod jag utanför hotellet och tittade på gatan, som maken och jag gått så många gånger. Vi bodde ett kvarter bort, då för länge sen.
Och vi träffade på nån vänlig människa som tittade på maken och sa – ‘så pigg du ser ut’. Ja ha. Sen, på hemvägen, hälsade vi på goda vänner där vi varit många gånger. Maken tog sig med viss möda från bilen över deras gräsmatta och grusplanen och upp på deras trappa. Och jag tittade bakom deras hus, den stora gräsmattan bort mot deras fina lilla gårdskapell dit maken gått förra vintern. Och jag kände att jag vet inte om han skulle klara det nu. Får han bara sitta still, så fungerar det bra, så bra man kan hoppas. Men dessa förflyttningar, det är tungt, och tyngre har det blivit. Och inget kan jag göra. Man kan ju träna. Men han har ont, och jag kan och orkar inte tjata om allt. För att träna så mycket som han kanske skulle behöva, så krävs det att han själv skulle vilja och han vill inte. Jag kan inte vilja åt honom.
Jag vet inte hur det här blir. Och snart är det vinter igen.

Och jag tog en rask promenad. För mina förhållanden. Jag går ju åt ‘fel’ håll för att slippa höra folk flåsa bakom mig. Å andra sidan mötte jag en kille som sprang, och sen mötte jag honom igen och jag tänkte att jag måtte väl inte möta honom en gång till, men jo då, när jag hade tio meter kvar av slingan, så nog dök han upp igen. Fast jag tyckte att jag gick på bra ändå.
Innan jag hunnit halvvägs ringde maken, och jag tror att han tycker det är bra att han kan. Och jag tycker det känns tryggt. Och jag kan sms:a lite under tiden, simultankapacitet.
Väl hemma pratade jag med Äldsta, som ju hjälpt Yngste shoppa. Hon är verkligen queen of reduced prices, så han hade fått rejäl utdelning på sin Uppsalaresa. Åh mina barn. Det finns en bild när dom två sitter på trappan där vi bodde då, bakifrån, och han sitter tryggt bredvid och klappar hennes arm under t-shirtärmen med sin lilla mjuka hand.

 

i ett hörn av fönstret, annars skiner solen. Här. Där vi gick ur kyrkan vräkte regnet ner, maken går långsamt mot bilen, sätter sig mycket långsamt, regnet blir mer horisontellt, äntligen var hans dörr stängd och jag kan gå till min dörr genom det våta gräset. Jag måste sätta på lite värme och mer fläkt i bilen, fukten är påtaglig. Och jag fryser om fötterna och linnekjolen skulle gå att vrida ur. Hemma, utanför porten, har det inte kommit en droppe. Vi kliver ur bilen med droppande regnjackor.
Och maken väntar vid hissen och jag parkerar bilen. Och min telefon plingar till, och det skulle den tekniskt sett inte gjort där och just då, men den gör det. Och jag läser. En avhållen person är mycket sjuk. Gränsen mellan liv och död är tunn.
För lite mer än en månad sen stod vi och skämtade som vi alltid gör när vi träffas. Första gången vi sågs var han en mycket ung praktikant hos en älskad vän, vacker sångröst också. Livet har kanske varit lite knepigt då och då, inte alltid följt raka linjer. Och jag är på väg från bilen nerför trappan och läser och tänker på hustrun och de två ganska unga döttrarna. Det gör mig så ont om dom.
Och nu är himlen nästan blå här. Allt det man inte vet. Och jag ber att Gud håller min vän i sina starka händer, här och alltid.

– vi har nästan en tropisk natt framför oss. Och grannen i huset mittemot, snett neråt, har tydligen flyttat, pensionerad begravningsentreprenör, ganska stillsam. Ny granne har inflyttningsfest på sin uteplats  samtidigt som torgfesten pågår som bäst. Nästan som när vi var i Rom för tre år sen ljudmässigt. Fast det var fler ambulanser då, vi bodde bredvid ett par sjukhus. Och jag är färdig med bäddandet och syendet. Jag funderade på om jag skulle lära mig att sy knapphål med (ganska) nya maskinen, men jag satsade på kardborreband i st. Man lär sig förenkla med åren. Och eftersom jag fick över tyg till nattskjortan tror jag att jag går dit på onsdag och kompletterar, så att jag kan sy en till, om den här faller väl ut. Då slipper jag stressa torkandet när jag tvättar den.
Och jag har köpt kärnfria gröna italienska druvor. Livet är ganska gott. Det gäller att ta vara på glädjen.

« Föregående sidaNästa sida »