och sorg genererar mer trötthet och sorg. Jag vet aldrig riktigt när det är ‘legitimt’ att vila sig lite extra. Jag tycker nog egentligen att jag som är frisk borde klara mer än jag gör. Och när det då blir så, att jag inte orkar något jag tänkt göra, så blir jag så våldsamt besviken på mig själv, i sht om fler än jag själv är inblandade. Och då går alla negativa system igång.
Jag har ett väldigt gott minne för detaljer, på gott och ont, och allt negativt samlas ihop i en svart hög. Allt som sagts och gjorts, från mannen som med bestämdhet hävdade att makens stroke berodde på mina rökvanor (på den tiden max tre cigariller om dagen), min oförmåga att hjälpa maken här och nu och då och där, repliker av typen ‘dom andra säger att du inte är klok’, ‘du bryr dig inte om nån’ – det finns ett rikt urval att plocka från, det är tacksamt att sparka på den som ligger.
Jo visst, jag reser mig upp, hittills varje gång, men just nu nöjer jag mig med att sitta lite stilla. Kanske går trycket över bröstet över. Säkert.

Annonser