fredag, 26 augusti, 2011


Svärdottern & Äldste passerade en liten stund, ännu inte föräldrar. Men hon hade passat på att klippa sig på ett av de oräkneliga ställen som finns runt vårt lilla torg. Jag förstår uppriktigt inte hur klipperierna överlever, dom måste ha nån konstig sidoverksamhet som jag inte vill veta. Nå, just den här damen var tydligen väldigt social och frågade om sv-dottern var från trakten – nej, men hon medgav att hennes far jobbat på kommunen, men han var okänd, så sv-dottern sa blitt att kanske kände damen hennes svärfar? Jo, men visst, oh ja, och svärmor klipper sig tydligen just där, så det var väldigt lyckat. Och kvinnan tillade – ‘din svärmor har väldigt långt hår, men hon har det för det mesta uppsatt, har jag sett när hon går förbi’. Så nu undrar jag om jag ska gå över gatan i fortsättningen eller om det sitter nån där också och tittar lystet på mitt hår, som jag själv klipper i badrummet.
Och jag tar ordentligt upp alla hårstrån från klippandet.

Annonser

I morse läste jag en runa över en dam, Birgitta Ehrenmark, änka efter Torsten, som var utrikeskorrespondent och pratade i radio för länge sen. En fantastisk man, som på lite gnällig närkingska (ursäkta, men så var det) kunde  berätta hur man lagar svensk husmanskost utomlands, och det var förstås Birgitta då som lagade all denna mat han längtade efter. Ett ganska lyckligt par, så vitt man kunde förstå av hans varma tonfall. Och i runan stod en detalj – han dog för rätt länge sen – hon slutade spela piano när han dog, det hade annars varit henne tröst t ex när han hals över huvud skickats i väg till nåt oroligt ställe på obekant tid och hon inte ens visste om han alls skulle komma tillbaka. Men hon slutade alltså spela. Det finns sorg som tar med sig något från ens liv, något som går förlorat för alltid. Inte bara hans fysiska frånvaro, utan trösten försvann också.

Att leva detta liv betyder för de flesta av oss att vi påverkas av andra, dom vi delar livet med. Ibland säger vi att våra ojämnheter slipas av. Och det är kanske så. Stenar slipade av hav och sand är det lätt att ta upp i handen, låta den följa den släta ytan.
Men det egna slipandet, dom blodiga kanterna som aldrig aldrig blir det släta ytan som fingret gärna följer.
Ätandet som problem i vårt liv. Maken vill ha sina måltider jämnt fördelade s a s, han vill äta så att det går jämnt ut, potatis eller pasta eller ris ska ta slut ungefär samtidigt som fisk eller kött. Och så gör väl dom flesta. Men rent praktiskt kan han inte hantera det. Han äter upp all potatis först, om jag inte sitter och tjatar, och när han gjort det tittar han lystet på potatisen på min tallrik, för han skulle ju behöva den till sitt kött. Och denna löjliga detalj gör mig galen.
Att ständigt sitta och hålla koll på hans tallrik, så att han äter ‘tvärs över’, är väldigt underligt. Jag klarar inte det längre.
Och han påstår att han inte kan vrida på sin egen tallrik eller för den delen på huvudet för att se vad som finns. Han hävdar det.
Jag vill att måltider ska vara goda möten. Så är det inte hos oss. Och det finns ingenting att göra åt detta. Bara att jag anpassar mig.