söndag, 7 augusti, 2011


Innan jag riktigt hade fattat hur pass lite mat jag klarar mig på åt vi mer omfattande s-middagar. Nån kötträtt, potatis i ugn, sallad, lagad grönsaksrätt – typ sparris med parmesanost, eller marinerade greenbeans, eller så, lite ost (helst gorgonzola) och efterrätt, gärna chokladmousse eller tiramisu. Det var då det. Nu har jag fattat att inte ens söndagar motiverar sånt.
Fast gärna efterrätt fortfarande.
När jag var barn minns jag i stort sett två sorters söndagsmiddagar. Sommarhalvår – kyckling med mammas fantastiska sås. Säga vad man vill om lilla mamma, men gräddsås till kyckling och murkelsås till torsk var hon suverän på. Och sen jordgubbar med vispad grädde. Vinter – älgstek med syltade gröna tomater och gröna burkärtor, den där blekgröna sorten. Och efterrätt nästan alltid äppelkaka (äppelmos varvat med skorpsmulor) och litervis med vaniljsås. Eller persikohalvor som man jagade runt tallriken med stigande desperation.

Annonser

Solen skiner, så jag satsade på promenad, men jag tog tröja på mig. Dumt. Och sen fick jag den fullständigt vanvettiga idén att lunka (man kan inte kalla det springa, nej) lite då och då. Så nu sitter jag här som en liten fontän. Det blir promenad i fortsättningen. Då vet jag det. Och det visste jag väl innan.
Men det blir bra, bara jag vant mig vid tanken. Och snart ska jag stoppa limporna i ugnen. Ingen rast, ingen ro. Och sonen ska ut och spela tennis.
Och jag ska sätta mig på uteplatsen, österläge, men solen speglas i fönstren mitt emot och petuniorna blommar, så det är ganska gott. En stilla kväll med en känsla av att jag gjort det jag skulle.

Ugnsrostade grönsaker. Och den här gången Bästa grannens potatis och morötter och lök. En annan nivå liksom, arom och sprödhet. Flingsalt och olivolja.  Och sonen och jag åt varsin morot rå också, ungefär i storlek som mitt långfinger.
Fläskfilén skivad, puttrar en stund i tomatpuré, sherry, fond och timjan.
Nygräddad blåbärspaj till kaffet.
Söndag är jag bra på.
Och dessutom är det Kristi Förklarings dag i dag, denna fantastiska söndag. En av texterna av den åldrade Johannes på ön Patmos, han som ser Gud i lysande klädnad. Han som alldeles nyss var den yngste lärjungen, han som lutade sig mot sin Herre deras sista kväll och nu faller han som död för Hans fötter och hör rösten säga – ‘Var inte rädd’.Och under bilden av Jesu ansikte hemma hos mig ligger en liten sten från Patmos, en gåva för att påminna mig om verkligheten, det konkreta.

 

 

Oavbrutet. Och jag har äntligen insett att även om regnkläder inte var makens förstahandsval när han var frisk (han sprang hellre genom skurarna, möjligen med paraply) så är det nog läge att köpa en rymlig jacka. Och parkeringen vi skulle använda var förvandlad till en ocean. Någon hade lagt asfalten helt fel liksom, så maken fick hoppa ur bilen och vänta medan jag parkerade. Och då kan jag inte stå och hålla paraplyet över honom samtidigt.
Sen ska man uppför trappan in i kyrkan och det gick bra, stadigt räcke med blomkrukan bakom och inte framför räcket, som annars är rätt vanligt – det ska ju se piffigt ut bevars. Men sen skas det ut. Och alla går ut ungefär samtidigt. Fast maken går väldigt långsamt, så dom flesta borde ha hunnit ut då. Och att en mycket åldrig och krasslig person står kvar vid det nödvändiga räcket, det kan jag hantera – men varför yngre tillsynes helt friska personer, som inte verkar synhandikappade eller handikappade på något som helst sätt – varför dom måste stå kvar och trycka sig mot det räcke maken faktiskt måste använda för att ta sig ner tre trappsteg, det fattar jag inte. Aktiv hjälp är det få som kan ge, och den behövs sällan heller eftersom jag finns där, men att inte fatta att man ska flytta på sig när det kommer nån som tar rätt mycket plats det är lite knepigt. Men annars var det bra.
Och blåbärspajen doftar lockande och nu ska jag sätta potatis, lök och morötter i ugnen. Med lite timjan.