lördag, 6 augusti, 2011


kom mycket tidigare än vi trodde. Och jag börjar redan förhandla med mig själv om kvällspromenad i morgon. Nå.
I går kväll efter elva hade någon ett mindre fyrverkeri. Det känns inte alldeles trevligt när det börjar smälla i natten så där. Första tanken blir – ‘är det en galning här hos oss?’. Och vad gör i så fall en äldre mindre tant?
Och sen ler jag åt de åtta schweizarna som hittat hit det senaste dygnet. Är ni hemkomna från semester nu eller? Enda platsen jag lite känner till är Basel, där Äldsta bodde med familjen några månader, men vi kom aldrig dit.
Andra platser där jag heller aldrig varit, Hammarö t ex, eller Bollnäs, eller Särö, men det är lite roligt att nån gång tänka att nån där ägnar mig en tanke. Fast att fem personer i lilla Färjestaden skulle vara här är kanske osannolikt, kanske någon som har fem olika datorer. Tekniken är så förunderlig.
Och augustinatten är mörk och ganska varm. Kanske åska.
Augustimorgnarnas ord – då ska jag intet förlora – du ger beständig och säker trygghet. Ty du o Herre har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.
Platsen där ro finns, den söker jag, och själva sökandet är att finna. Tack i evighet.

Annonser

nog snart ta tag i tillvaron, dvs börja promenera och inte köpa mer godis. De två senaste veckorna har självdisciplinen varit noll, eller nära noll. Luften gick ur mig. Tröttheten har slagit till på flera plan.
Och i kväll upptäckte jag plötsligt att jag satt och åt salta nötter. Så det kan bli. Och om jag bara har haft chansen har jag fallit ihop i soffan på eftermiddagarna och sovit tungt. Två veckor, där går nog gränsen när det är nödvändigt att återgå till bättre vanor, annars har det plötsligt blivit det normala tillståndet. Än så länge kan jag se på det här som tillfälliga, dåliga vanor.
Skriva matsedel för veckan blir målet i morgon kväll. Efter promenaden då. Jag har en fungerande regnjacka och hade jag hund skulle jag ju gå ut.

– köpa bär på torget. Hallon – äts i kväll. ‘Vanliga’ blåbär – kommer att hamna i paj. Jätteblåbär – har redan hamnat i muffins.
Och när dom precis var klara dök Äldste & svärdottern upp. Dom ser strålande ut.
Så småningom skulle dom rassla vidare och jag hämtade maken, så han fick umgås lite. Bra så långt. Och Yngste bror var också social, och bröderna hade ett kort resonemang som gick ut på att projektet bygga-nya-älgtorn nog fick ske utan Yngstes medverkan.
Men så fort Äldste & svärdottern gått ut genom dörren och jag började laga lunch, hörde jag att maken högg telefonen, snabb som en kobra, och börjar prata med svärmor. Och han är så angelägen att ha koll, att kunna berätta saker för henne, att vara uppdaterad – och det fungerar inte alls. Han hade inte lyssnat på vad bröderna egentligen sa till varandra och jag står ute i köket och hör alla konstigheterna som han berättar med en röst som låter som om han vet vad han pratar om, och jag blir så trött och vet att nu får farmor en massa idéer och upplysningar som hon i sin tur skruvar ett varv till. Och jag försöker sen att prata med maken om det här, att det inte är så bra eller ens så nödvändigt att berätta vad som ska hända för farmor, i sht eftersom det här inte precis är första gången. Och han ser så ledsen ut. Och mitt hjärta vrider sig. Vårt liv.
Men jag är verkligen tacksam att pastasåsen var god, muffinsena var också goda och solen skiner en liten stund. Inte illa.

när solen skiner. Det är trevligare när jag är glad. Ungefär så. Och jag förstår att det ligger omtanke bakom önskan att jag skulle vara gladare och att jag inte ska vara bitter. Men just det här med bitterhet skär rätt djupt, tyvärr. Jag försöker nog att undvika det. Men man kan aldrig förklara sig helt och hållet. Jag har å andra sidan en medfödd och uppövad talang att se det bisarra och komiska i förfärliga situationer, och det är inte heller riktigt bra. Då finns det dom som tycker att jag brister i allvar.
Och mina skratt syns kanske inte så tydligt här heller. Jag har valt mitt sätt att skriva och kan inte alls bestämma hur den som läser uppfattar mig. Det här är en bit av mitt liv, ibland en ofantligt viktig bit. För mig. Och det händer visst att jag tänker specifikt på hur någon kan uppfatta mina ord, och då blir jag försiktig, mycket försiktig eftersom jag varit med om de mest förbluffande vantolkningar som jag fått mig slängda i ansiktet långt efteråt. Men på det stora hela är det här mitt sätt att skriva om mig och min situation, inte helt för byrålådan, men nästan. Och jag är nästan alltid medveten om att många saker kan se alldeles annorlunda ut från någon annans perspektiv, jag kan missuppfatta, se fel. Det gör alla.
Men det går bra att försöka ge mig en mer sann bild, det går bra att prata med mig om vi känner varann.
Och nu säger jag som det är, jag är trött efter onda drömmar, jag är trött efter att ha duschat maken. För det är en blandad upplevelse. Det är fysiskt tungt. Det är psykiskt tungt att hantera hans stackars kropp. Men det är också en tacksamhet att kunna hjälpa honom, att se hur han njuter av den varma duschen över kroppen, känslan av att vara ren och fräsch.
Och resten av dagen kommer mot oss i sakta mak.