torsdag, 4 augusti, 2011


Alldeles bokstavligt – direkt upptagen potatis av Bästa grannen, sommarmorötter, vaxbönor, rabarber och den vackra solrosen som lyser på köksbordet. Och hon planerar nästa sommars växtlighet, i växthuset vackra vindruvsklasar och tomater av olika form och färg. Växandets skönhet.
Mina randiga petunior som nu är överdådigt vackra på uteplatsen.
Och så det som inte syns – en stunds lycka i kvällens ljus när jag satt ute. Ett samtal tidigare under dagen med en god och älskad vän, som satte saker som hänt mig i perspektiv. Som maken så klokt sa – ‘kan det hända henne, så förstår du ju hur tokigt allt kan bli. Det är inte dig det är fel på’ – delad sorg kan verkligen vara en avlastning för båda. En lättnad och en styrka att gå vidare. Inte se bakåt mer än nödvändigt. En annan dag kommer.

Annonser

Det har väl framgått att jag inte har naturligt lokalsinne. Fast jag brukar komma fram dit jag ska. Till slut. Och nu skulle vi då till Bästa grannens kolonilott och jo, jag har varit där förut. Och jag minns bestämt att jag hade lite svårt att hitta avtagsvägen. Och jag gjorde exakt samma misstag i dag igen. Maken var mycket syrlig. Han påstod å andra sidan att han aldrig varit där, så hans fel var det absolut inte. Och jag kan hålla med om att hans ansvar var minimalt, men han har också varit där förut. Och vi kom dit på minuten överenskommen tid, så helt lost var jag inte.
Underbar eftermiddag, solen sken alldeles lagom, solrosorna blommade, ja det mesta blommade väl, men solrosorna var så överväldigande vackra. I morgon ska jag göra säsongens sista rabarberpaj.

på en del punkter är jag. Jag vet. Och jag började lyssna på Sommar. Vi är inte bekanta. Det hände att vi möttes i trapporna för länge sen, hans syster kände jag lite grann, hon gifte sig med nån maken kände. Och hans hustru hjälpte någon som står mig nära. Jag har läst en del av hans böcker, ibland med stor tacksamhet, ibland med lite irritation över entusiasmen över tystnad och stillhet samtidigt som alla flygplatser och resmål långt borta beskrivits ingående. Men vi är alla inkonsekventa på vårt sätt. Och nu beskrev han mycket detaljerat sitt hjärtstopp och den svåra tiden runt detta, starkt och fint.
Samtidigt blir det lite som med böckerna, förstås, för han har vunnit nya insikter och lärt sig att ta vara på de små sakerna. Och det är så fint och bra. Och han kom ungefär tillbaka till sig själv och sin vanliga vardag med stor tacksamhet.
Och jag tänker på när jag satt bredvid makens säng, då när hans syresättning sjönk, och jag bad – ‘ske Din vilja’ – och jag får tro att det var så det blev. Och jag tittar på makens begränsningar i det som numer är hans vanliga liv. Och jag ber fortfarande ‘ske Din vilja’, men jag hoppas och bönfaller att maken ska slippa tappa mer av sig själv. Det han själv kallar ‘avklädandet’ är en ganska svår sak att vara med om. Ingenting är självklart.
Och nu ska vi snart göra en utflykt till Bästa grannens kolonilott. Blommor och natur. Och planering. Hur vi ska åka, grinden som ska öppnas, maken som ska klara mjuka gräsmattor, lagom stol, allt det som är vardag för oss i alla detaljer.

Det var inte lätt att få kontakt med verkstan. Tredje samtalet lyckades. Och den snälle servicesinnade mannen jag äntligen fick i luren kunde flytta om lite tider, så jag får det hela gjort innan vi ska ut många mil. Det är liksom en mardröm att stå mitt ute i skogen med en stannad bil och maken. Det var inte så kul att stå med punktering mitt i Strängnäs heller en kväll för ett par år sen, så allt som kan förebygga sånt måste göras. Jag är tyvärr inte så händig själv på att byta tändstift och annat sånt som ska till den här gången.
Och nu ska jag gå ut och handla lite tallrikar till sonen. Två veckor kvar.