Efter Mässan kom det in en okänd kvinna i kyrkan. Maken och jag är nästan ute när jag blir anropad av prästen, som antar att jag talar mest tyska av de närvarande. Helt rätt, visade det sig. Och tyvärr mer än den främmande kvinnan också. Jag skulle gissa att ryska hade varit mer effektivt, men där har jag bara ca tio inte så sammanhängande ord. Men så mycket blev klart att hon ville ha en busstidtabell till närmaste tätort. Och det finns det ingen. Tätorten, 20 km bort, har inga bussförbindelser dit. Dvs man kan på onsdagen beställa att få åka med en ev torsdagstur, som kanske går vid elvatiden, som infödingarna sa lite svävande. Och damen, som jag gissar var polska, såg ut att tycka att bara blev mer och mer underligt. Det tyckte jag också. Hon sa att hon bodde på orten. Men hur i all världen hade hon hamnat där, utan någon att fråga, utan någon som i förväg tagit reda på kommunikationer, utan nödvändiga språkkunskaper alls. Jag hade klarat mig ungefär lika dåligt på japanska landsbygden, tänker jag. Och hon såg trevlig ut, normalt prydligt fritidsklädd och inte särskilt bekymrad, mest förvånad att det inte fanns nån buss. Och det var ju egentligen jag också.
Jag hoppas att hon hittade nån mer kompetent person.