Just nu tänker jag förstås mycket på Yngstes flytt. Allt som ska med. Allt som kanske får plats i vår lilla bil. Och jag är en duktig packare, men jag grubblar ändå. Det var enklare när dom andra flyttade. Då packade jag bilen full med saker och så den aktuella ungen och sen körde vi. Nu är det viss logistik runt maken också, barnen har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt och maken är nöjd. Då får jag anpassa mig förstås.
Och jag får tjugo ensamma mil i bilen när jag lämnat av sonen. Mycket tid att tänka, prata med mig själv. Jag lyssnar så bra då.
Och här hemma fortsätter jag att leta efter det försvunna symönstret. Någonstans finns det. Och förstås vet jag exakt hur det ser ut.