Det händer att vi möter ondskan, den obegripliga. Den kan se mycket olika ut. Ett ansikte har den fått för oss i det som hände för en vecka sedan. Och ondska smittar, hämndbegär är ett resultat. Det är viktigt att försöka att inte dras med i hatets virvel.
Jag är tacksam att det finns människor som åtar sig att vara försvarsadvokater också för någon som begått obeskrivliga, avskyvärda brott.
Jag läser Bodil Malmsten där hon är besviken på Reinfeldt. För lite och för sent, inte tillräcklig tröst här och nu. Fast jag har aldrig väntat mig tröst från Reinfeldt, och att de av tidningen valda bilderna på honom skulle göra det hela ännu sämre är för mig besynnerligt. Och att fängelseprästen, som kommer att vara en av de få som har tillträde till gärningsmannens cell, skulle ‘intimisera en massmördare’ för att han omnämner honom med förnamn är också obegripligt för mig. Fängelseprästen står på sin plats och möter ganska mycket varje dag, som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Jag minns en mycket ung präst, som berättade hur det kändes att gå in på en låst avdelning med många lås och många nycklar, där det satt människor som gjort saker vi sällan vill tänka på, vi andra. Det är inte att relativisera ondskan, det är att se den i ansiktet varje dag, och aldrig aldrig acceptera att den får sista ordet.
Och nyss läste jag några ord av Anders Mathlein, som jag inte vet något om, men ungefär så skrev han – Personligen anser jag att när livet tycks orättvist så kan man finna någon tröst i tanken att om det vore rättvist, så kanske man skulle ha det ännu värre.
Det gäller för mig men förmodligen inte alls för dig som läser. Rättvisa skulle kanske fungera för dig. Jag hoppas på barmhärtighet. Det är vad jag behöver.