Att tanka bilen kom jag i håg innan vi åkte till Tvåan. Och när vi körde ut från pumpen säger maken nånting som jag inte hör alls för det slår mig – ‘presenterna till svärsonen??!’ – dom är kvar hemma. Tillbaka igen. Och maken är väldigt nöjd, för det är ju hans förtjänst. Hur då – jo, det han sa, som jag inte hörde, var att han frågade hur mycket svärsonen fyllde egentligen.
Hur som helst fick vi vända och jag sprang uppför trapporna. Ingen större skada skedd, vi hade väl inte ens åkt en km.
Och det regnar och regnar.
Men vi fick tårta, maken höll – trots att det bara var jag och Tvåan och svärsonen där – ett fint och kärleksfullt tal till denne fantastiske man och make och far. Han blev riktigt rörd.
Och Tvåan plockade professionellt mina ögonbryn, så nu ser jag jättesnäll ut. Skenet bedrar s a s.