Vi sitter och äter tacos. Som vanligt diskuterar vi det mesta. Det förfärliga i Norge. Dagens händelser – allt möjligt. Jag berättar om en egendomlig incident i veckan vi var borta. Där fanns en ung person med en typ en störning som jag inte har så mycket erfarenhet av. Han blev fascinerad av makens förlamning och började hantera hans hand på ett ganska oförsiktigt sätt och jag försökte stoppa och förklara. Nästa dag hade han gått på igen, när jag inte var i närheten, men en vän hade stoppat honom den gången och i fortsättningen höll jag koll så inget skulle hända. Det vore liksom inte så käckt om någon bröt sönder honom.
Och sonen reagerade oerhört starkt. Han blev alldeles rasande och sa – ‘jag tycker jag har hanterat pappas sjukdom rätt bra, men det hade jag inte klarat. Jag hade slagit ner honom, oavsett vad han lider av själv.’  Och jag vet att det självklart finns mycket smärta runt den unga personens situation, men sonens reaktion grep mig så. Allt han sett och tvingats lära sig. Och den vrede som finns där. Det gör mig ont.