Jag sitter vid datorn. Jag hör maken resa sig där nere. Men han var ju nyss på toa? Nä visst, jag har glömt att lägga fram telefonen bredvid honom och jag morrar åt mig själv. Och sen tänker jag att nu får jag väl ge mig ändå. Han har bröstficka på skjortan, jag har lagt telefonen på skåpet i köket. Han kan mycket väl gå ut i köket och lägga telefonen i fickan och gå tillbaka och sätta sig i bekväma fåtöljen och ringa sin mamma. Jag behöver inte ordna alla detaljer och dessutom känna mig usel som inte klarar det.
Jag har redan i dag vaskat av rakhyveln och tandborsten och ställt in i badrumsskåpet. Det gör maken nästan alla morgnar, men i dag var det inte en vanlig morgon med just det. Och då gör jag det. Då kan han ju få hämta telefonen själv.
Ständigt detta gränsdragande. Allt som måste göras, inte alltid av mig, men ansvaret är mitt.