Vi använder orden. Och tack och lov för det. Vi har dom och behöver inte slicka varandra här eller där, annat än om vi väljer själva. Och vi har den valda tystnaden.
Det händer – ganska ofta – att jag läser blogginlägg på olika håll, som berör mig djupt och jag skulle vilja tillägga nåt eller bara ge en vänlig puff. Men det kan hända att jag känner mig otillräcklig, inte kan jag skriva nåt som kan hjälpa den som har det så svårt, andra skriver så mycket bättre etc etc. Och sen händer det, som nyss, att jag läser nånting där jag faktiskt vet, vet, väldigt mycket, och just därför kan jag inte skriva. Någon som jag såg på nära håll en kortare tid, vars elände jag utsattes för utan att någon annan lyfte ett finger, någon som haft stora svårigheter som inte är mina. En människa som förminskar sig själv. Och jag tyckte om denna vilsna person som kunde pendla mellan totala magplask och fantastisk insikt.
Och inte kan jag göra nånting, inte ens ge en mer nyanserad bild på nån annans blogg. Jag ber varje morgon för X om hjälp att reda upp detta enorma livstrassel, men jag är ingen del av just detta. Medkänsla önskar jag oss alla, och varsamhet med orden.
Och för säkerhets skull – kanske kan flera av dom passerat i mitt liv beskrivas nästan så här, men det här är någon som jag inte träffat på åratal. Så att ingen behöver leta efter synålen, den enögda.