Alla dom som jag är tacksam för. Pappa – förstås – och farfar, en och annan lärare, vänner, biktfäderna, sönerna – som fostrat mig mer än jag vill låtsas om, min förste förvaltningschef, han som lärde mig mer om kommunalpolitik än jag kanske ville veta – alla dessa som då och då slösat kärlek på mig och som ibland tryckt upp mig mot väggen och sagt åt mig att lugna mig. Alla dom ger jag min tacksamhet.
Och maken, som jag delat mer än två tredjedelar av livet med. Då och då vet jag precis vad han ska säga, och det kan irritera honom väldigt, stackarn. Men det händer efter alla dessa år att han förvånar mig och leder mina tankar åt nya håll. I morse sa han – ‘det är så konstigt, mitt liv, jag vet ju att jag inte är död, men jag känner mig som om jag står utanför livet. Ingen bryr sig om vad jag tänker och säger (han menade inte mig där) och jag är alldeles utanför allting. Och ändå känner jag mig alldeles nära Gud’.