– faktiskt varenda pling som telefon eller dator ger ifrån sig – you’ve got mail liksom – och jag hoppar högt. Inte av lycka eller förväntan precis. Inte alls.
Och i dag svarade jag någon jag tycker om, någon som alls inte vill mig illa, men det är lite skakigt, så kan jag väl uttrycka det. Självklart är andra mycket viktigare än jag, och jag accepterar det. Jag accepterar det.  Och maskinen plingar och där finns i st för ett svar bara namnet på den jag skriver till. Alltså ingen text. Jag förstår ingenting. Känslan att jag inte är värd att svara ens är en fryschock av stora mått. Sen visar det sig tydligen vara nån teknisk grej, jag fick några ord till svar en stund senare.  Och jag tackar för dom. Alldeles tomt är det i själen. Och det plingar igen, ett par korta ord till. Och jag faller ihop, jag bara gråter och gråter. Det är inget fel på orden. Bara på allt annat.
Maken lyssnar på riksdagsdebatten där ner, om utbildning, och jag vill inte att han ska se mig så här. Han ska inte behöva. Han har pratat med läkaren i dag, han är glad att han kanske kan få lite mer smärtlindring. Det är bra. Det är vad han behöver.
Och jag måste snart gå ner och ge honom en av alla tabletterna med ett glas pro viva för magen. Och jag kommer att torka upp mig så gott jag kan och hålla ner huvudet, så att han inte tittar en extra gång på mig. Och en dag, en annan dag, kommer det att vara annorlunda.  Någonstans.