när jag ändå gräver ner mig s a s. För jag blev själv ledsen när jag skrev förra inlägget, och det finns så himla mycket som är så dumt att jag knappt skulle trott att det är så här det fungerar, om jag inte varit mitt i alltihop själv.
Sen är det så att det man kan kalla ‘ett vanligt liv’ är borta för både maken och mig. Jag handlar, lagar maten, städar, går till apoteket, sköter medicinering o kontakt med ev vård, skjutsar dit han behöver, betalar räkningar, sköter bilen, har överblick över hela livet. Förutom allt det här som hänger ihop med att hans arbetsminne är nästan obefintligt. Han skulle duscha i dag t ex. Han går in i badrummet för att ta av sig, men när han sätter sig på toaletten hinner han glömma bort att han ska ta av sig. Och jag vet ju det, så jag står med öronen på skaft, och hör jag att inget så händer så tittar jag in och påminner. Hela tiden. Allt.
Det kunde hända, rätt ofta, när maken var frisk att han kom hem med blommor eller nån överraskning. Han köpte julklappar och födelsedagspresenter, han var en omtänksam man. Och nu är jag ensam. Men han finns där och vi har det konstiga liv vi har. När vi åker nånstans och sitter i bilen är det bra. Då behöver han inte ‘göra’ nånting och vi kan prata, ungefär som tidigare i livet.
Och jag önskar ingen, ingen att vara med om det här. Men jag skulle önska att de av er som läser och lever i en relation – titta en extra gång på den som sitter på andra sidan köksbordet, och klappa en extra gång. Håll om varandra. Faktiskt.