kan man ju hoppas på. Sonen kollar hockeyVM med kamrater. Och bara av en händelse tittade jag på nyckeltavlan. Han har inte nycklarna med sig. Och jag råkar veta att betalkortet på mobilen just nu är tomt. Så det var ju tur att jag kunde låsa upp dörren igen och slippa bli väckt när sorgen väl har bearbetats.
Ibland har man tur. Både han och jag.
Och jag har diskat, så jag kan komma till ren diskbänk och frukostdukat bord i morgon bitti. Möjligen behövs allt underlättande inför morgondagen. Inte lätt att veta, jag kan ju vakna pigg som en nyponros också. Men det känns säkrast att inte chansa på just det. Just jag. Just här och nu. Alla vänliga rara människor är så välkomna att invadera mina drömmar. Säg nåt rart, eller le. Det räcker.