är väl inte alltid så hisnande. Om man säger så. Nyss, när maken fällde ner sängen, sa han nöjt – ‘ja, snart är det i a f dags för den goda gröten igen’. Hmm. ‘Den goda gröten’ är alltså samma sorts rågmjölsgröt, som han ätit sen Birgitta lades i skrinet ungefär. Han är tålig, men han menar det också. Han gillar rutiner, dom han kommer ihåg. Och gröten minns han.
Därför är det lite av en chock när det hänt mig, att jag inte riktigt kommer ihåg hur man gör. Men jag är lite vaksam på mig själv och ser till att det fungerar.
Och i morgon beställer sonen nånting på närmaste pizzerian till lunch, jag är – om allt stämmer – på en liten utflykt. Att åka tåg en liten bit och se alla upptänkliga nyanser av grönt passera fönstret, avkopplande. Och gott sällskap.