I förmiddags tittade maken på Malou. Eller tittade är kanske att ta i, men tv:n var på i a f. Hon hade Jan Myrdal som gäst, eller som Astrid Lindgrens bror Gunnar kallade honom ‘Jan Farson Morson’. Och han gifte sig senast vid 81 års ålder och startade tydligen ett nyare liv, en ny frisyr också. Hästsvans. Inte riktigt så lång som min skulle vara och alldeles grå. Lite högre hårfäste också. Och jag funderar – tänk om jag då, när jag är 81, kommer att gifta om mig, kommer jag då att känna ett behov av förnyelse och snagga mig? Undrar vad min nye man, han som kommer att vara 20 år, minst, yngre än jag kommer att säga? Snyggt, äntligen raring – kanske.
Och inte har jag tagit nån promenad i dag heller. Jag fixade det i höstas, jag ska börja igen. Fast en sak, som var annorlunda i höstas mot när jag gick alla dagar, då, förr, var att då förde jag ständigt ett inre samtal med mig själv. Som jag minns det. Drömmar, saker som skulle hända, saker som skulle kunna hända, saker som var osannolika men en sorts njutning att tänka på. Framtid. Och framtid är inget förekommande ord längre. Jag vill inte veta, inte tänka på vad som kan stå runt hörnet. Vill inte. Här och nu kan jag ha en sorts bräcklig trygghet, om jag inte släpper tankarna fritt.