Huset maken lyckades ta sig in i, är alltså ett hus vi varit i många, många gånger. Midsommar, studentfirande, dopfester, födelsedagar, julfester, vanliga dagar – oändligt många gånger genom åren. Gott och generöst. Och vi, inte släkt alls, men en självklar del av gemenskap många år. Och maken har gått uppför både yttre och inre trappan så många gånger. Äldste sonen sprang runt i trädgården mot en vindsnurra en gång och när vi kom hem upptäckte jag att han blödde enormt, skalpsår, och när han så småningom rakade av sig det mesta håret i lumpen hade han parallella ärr, ganska intressanta. Men makens osäkerhet berodde inte på att stället var nytt, han blev bara så ställd att det inte skulle bli som han tänkt sig, för han hade hela dan siktat på mindre huset bredvid.
Och när vi skulle hem fick vi ta oss nedför yttertrappan ut i en rabatt. Maken trampade på en ljungplantering, men dom är väl rätt tåliga.
Men hans enorma sociala begåvning slog till, som vanligt, och han hade en så bra kväll. Och någon jag satt bredvid sa förvånat – ‘men man märker ju ingenting på honom’. Inte riktigt sant, men det vanliga fenomenet – man ser hans påtagliga svårigheter och blir sen så förvånad över hans förmågor att dom på något sätt fluffar över, som deg som jäser. Men jag är tacksam. Och trött. Det är inte bara för honom det är en anspänning. Och nu antydde han att vi tydligen ska piffa till oss i slutet av maj också i lite andra former. Hejsan.