Att hela tiden tänka sig för. Jag kom hem med adrenalinet pumpande. Inga problem.
Hur dum kan man vara?
Vid fem tänkte jag – ‘men jag kanske ska vila mig lite’ – och jag gick rentav upp till sängen, inte soffan som vanligt. Och jag somnade som en klubbad säl. Vaknade nästan när maken kom upp för att vila sig, men jag fortsatte sova. Vid sju sa maken, som nog tyckte servicen verkade balla ur – ‘nu slog klockan sju’ – och efter viss möda reste jag mig och fixade kvällsté. Bra så långt. Men när vi satt där började vi ett samtal om våren som ligger framför oss och Yngstes finansiella situation. Ingen oenighet där, men vi behövde reda ut en del. Och plötsligt kände jag att det här går inte. Jag höll på att svimma. Det är inte nåt jag brukar syssla med s a s. Men jag dök snabbt iväg från bordet och lade mig i en liten hög på golvet, utom synhåll från herrarna. Och det fixade sig efter en liten stund. Nu är det helt OK igen. Men lite lärde jag mig. Andas lugnt. Jag orkar inte så mycket som jag tror.