Precis så här ser min hjärna ut. Inte mandelkakorna utan färsen med blomkålshuvud i. Precis så. Färsen har åkt lite på sned och täcker inte helt. Det är en lysande bild.
Att plötsligt känna – men det här går faktiskt inte alls. Jag vet att jag har sagt det förr, jag som ger den tappade sugen ett ansikte i det närmaste. Och där är jag nu igen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska klara det här. Men det är inte riktigt två veckor kvar, noga räknat sju dagar. Men om det fortsätter att haka upp sig, vad gör jag då, för i dag var det inte bra. Inget fungerade, ingen svarade, inga brev hade kommit fram, något hade t o m kommit tillbaka. Panik är inte rätt beskrivning, uppgivenhet snarare. Det är inte så mycket bättre. Men någon var vänlig. Jag tappar ord, jag glömmer. Kommer det att vara så här, eller blir jag bättre sen? Och vad betyder sen?
Jag hoppas att det finns något bättre som kommer sen. Men jag vet inte och just nu, precis här, känns det tveksamt. Väldigt tveksamt. Men oavsett vad jag känner – i morgon är det vintersolstånd, och sen blir dagarna ljusare. Allas dagar. Men mina?