känns väldigt bra. Åtminstone tror jag inte man behöver det här. Fast lite ont i magen har jag. Det behöver ju inte bero på vattnet. Det kan bero på att jag sitter och tänker rätt mycket på jobbet-u-h, och allt som måste avslutas innan nycklarna lämnas. En och annan stund tänker jag på min vardag också. Det ger inte heller den där riktigt lugna mysiga känslan i maggropen. Och det händer att jag sitter och tänker på Kärlek. Just det. Kärlek. Vad det nu är, vad det kan bli, och vad det har varit. Vad jag förstår och vad jag inte förstår.
En bit av Kärleken är känslan ‘åh – är det här för mig – till mig – tack’ – och det gäller både inför Guds nåd och minnet av känslan när maken första gången kysste min hand (man ska börja nånstans). Underbart – allt stämmer. Annan kärlek också, barnen, andra mycket älskade i mitt liv. Men aldrig, aldrig att det stannar där. Inte för mig. Längtan efter helhet, att inte vara trasig mer. Att lära mig se med kärlekens blick – inte bara när det är lätt, att minnas känslan med varje fiber. Att se och vara sedd.
Det fanns en boktitel ‘Se mig i mitt friska öga’ och i en runa över en god kvinna skrev någon – ‘hon såg också in i det sjuka ögat, hon orkade och hon hjälpte läkandet’. Ungefär så. Någon kommer att kunna se rakt in i min själ. Skrämmande om inte kärleken finns. Kärleken, större än hoppet.