Fredag em. Ingen slummer i soffan. Efter lax med wokgrönsaker och sesamfrön var det dags för psykologsamtal. Min lättnad över att inte ha just nuvarande jobbet-u-h efter jul är stor. Det känns som en tyngd lyfts. Faktiskt. Nu gäller det bara att göra sitt bästa två månader till. Fast jag anser att man hanterade mig väldigt taffligt, och det känns inte bra.
Men livet tickar framåt och samtidigt är går inte tiden bara rakt fram s a s, årstiderna och minnena återkommer. Och nu är det fortfarande minnena av hur det var för sex år sen, jag åkte bort en helg, tänkte över saker som smärtade mig, kom framåt i tankarna, fick mycket hjälp – kom hem och kände att det här blir bättre, gladare och starkare – och där, just där, blev maken sjuk.
Ensamheten som slog till med full kraft efter så där åtta månader, när han kommit hem och de flesta inte bryr sig längre. Och skulden. Min skuld. Har jag lagat fel mat? Några år innan hade han höga kolesterolvärden och företagshälsan plockade in MIG för att berätta vad jag skulle laga och vad han skulle äta. Mitt ansvar alltså i deras ögon. Ett par år efteråt gick han ju ner en massa kilo och alla jublade. Men det här hände. Det gjorde faktiskt det.
Alla har ansvar för sig själva och det man stoppar/häller i sig – det tycker jag. Men ändå. Om jag bara – ja, vad då vet jag inte, men – om jag bara…
Och om jag nu bara orkade aktivera och stimulera mer. Tulipanaros here we come.