Torsdag är den kväll jag nästan alltid åker till lilla kyrkan i skogen för kvällsmässa. Nu är det mörkt redan när jag åker. Det är alltid tankar på kampen mellan mörker och ljus, ute och inne. Och i dag var det så vackert när jag åkte hem förbi ett brett vattendrag med lampor som speglade sig i blank vattenyta. Tacksamhet och stillhet.
Och sen tog jag mycket stilla ett steg bakåt och sade definitivt nej tack till tidigare erbjudanden. Mentalt tog jag också ett steg bakåt om var gränsen för mitt ansvar går i andra sammanhang. Jag har sagt att kvicksand är kvicksand, nu får dom som säger att det är fast mark ta sitt ansvar. Jag fortsätter be i tysthet. En annan dag kanske någon lyssnar.
Klok och förståndig är jag. Men det gör ont. Jag skulle velat kunna göra skillnad.