september 2010


hoppas jag blev rätt ifyllda i dag. Det var lite hektiskt ett tag, men jag kände mig så upplyft att jag gick till JC. Ett särskilt kapitel, jag och byxor. I princip har jag gått upp 4-5 kilo sedan jag köpte byxor senast. Det är inte bra. Det betyder att passformen inte är perfekt. Och det betyder dessutom att jag misstänker att det överhuvud taget inte alls går att hitta någonting som går runt mig. Men nu tog jag mig samman och tittade på damen och sa – ‘det här är nästan hopplöst, men kunde det finnas ett par jeans som skulle passa mig?’. Hon fnissade vänligt och trodde att hon skulle kunna ordna det. Hon plockade fram sex – sju par. Två gick absolut inte, tre hade kunnat gå – och ett par var jättebra. Och så fållade dom upp dom på mindre än tio minuter. Underbart. Mörkblå med gula sömmar.

Att äntligen servern verkar fungera är jag förstås väldigt tacksam för. Men annars tuggar jag lite fradga. En ny gummiplopp till maken krycka kunde jag få omedelbart, men fotortosen. Nej, nej! Jag blev rådd att ringa ortopedverkstan, och när jag äntligen fick tag på dom fick jag veta att det ska till en läkarremiss, jo då. Så jag fick ringa v-centralen, dom skulle ringa upp och det gjorde dom när jag stod på banken för att få en blankett till maken, och så fick han en tid nästa fredag. För att hans läkare ska kunna skicka en remiss. Nu vet inte jag hur många som annars skulle störta rakt in till ortopedverkstan och okynnesköpa fotortoser – och jag kunde få köpa och betala själv – men det här blir ju väldigt smidigt för maken, mig, läkaren och ortopeden som kommer att kalla ett par veckor efter det att dom fått remissen.  Jag trodde inte man behövde skapa arbetstillfällen just för läkare, så den svängen verkar rätt onödig.
Varför är jag förvånad?

borde man inte få förrän man fattat hur trafiken fungerar. I dag t ex hade jag en bil bakom och plötsligt far en mötande över på min sida och kör en bit så, innan dom stannar vid brevlåderaden där dom tydligen ska lägga ner nånting. Inga tecken eller nåt annat tjafs. Det kom förstås andra bilar efter dom också, så mitt manöverutrymme kändes begränsat.
Och hur skulle jag kunna veta att dom skulle till brevlådorna? Ur mitt perspektiv kunde det precis lika gärna vara någon som blivit akut sjuk och som bara skulle fortsätta rakt fram mot mig. Med trafik runtomkring är det lite av ett mardrömsupplägg. Jag bromsade in förstås, men jag muttrade länge efteråt.

Just nu är jag väldigt tacksam att jag lagt min enkla motion på en så lätt  nivå att jag redan kan ta upp den igen. Om jag skulle springa vore det en längre startsträcka (ha!). Nu går jag ut i skymningen och det fungerar. Det blåser ganska rejält i kväll, men eftersom större delen av promenaden går i skogen, så märktes det knappt.
I morgon måste jag göra en massa konstiga saker, börja med att lämna in bilen för målning så tidigt som möjligt, och sen upptäckte jag i dag att makens fotortos (glasfibergrej som sitter under foten och upp över skenbenet, så att han kan hålla foten rakt och inte ‘tappa’ foten) håller på att spricka. En smärre katastrof. Dessutom är det så att jag inte riktigt vet vem som ‘äger’ problemet. Det är inte ett kommunalt hjälpmedel utan hör troligen till Landstinget, och jag vet inte om man kan ringa dit eller om man måste ha en läkarremiss och i s f hur lång tid det tar – för eländet kan spricka när som helst.  Och så måste det fyllas i en del papper och lämnas på olika ställen.
Och maken hostar lite. Kan Jang, Kan Jang.

Började i går att läsa ‘Gilla läget…’. Samtidigt läste jag färdigt Jobs bok. För den som inte är så bekant med Job, så är han en lyckad och bra person, som råkar ut för förfärliga olyckor och sjukdomar. Hans vänner kommer för att trösta honom och det fungerar så länge de sitter tysta bredvid honom, men sen blir både Job och vännerna rasande på varandra – och Job på Gud också – innan Job till slut når försoningen ansikte mot ansikte med Gud.
Barbara Ehrenreich är också rasande på mycket. Hon får bröstcancer och hamnar in i en ny värld. En del av hennes raseri riktas mot den massiva ‘positivt-tänkade’ tillvaro hon plötsligt ser. Den som ska bli frisk måste tänka positiva tankar om allt och också säga sig vara tacksam över sin cancer, eftersom den gör att man ‘uppskattar livet mer’, som det står i många bloggar hon läser. Hon råkar vara doktor i cellbiologi, och hon tror inte att det positiva tänkandet har så stor effekt. Vad vet jag. Men jag vet i min egen, helt annorlunda situation, att omgivningen vill att man ska vara positiv – ‘det är bättre för dig’ – men jag misstänker då och då att det är för att omgivningen inte vill ha med sorg och vrede att göra. Jag ska traska vidare i hennes sällskap, så får vi se.
Jag kan förresten tillägga att mannen som säckade ihop i kyrkan förra söndagen, hade fått ett blodtrycksfall, fick komma hem på eftermiddagen och gick och röstade. En seg gubbe.

Där står jag med assistenten med vrålande motor, limpdegen snurrar runt. Degen klar, stäng av maskinen – exakt då kom ett sms – så lite senare var jag minsann ute och tog kvällspromenad med söta läsaren. Och nu är limporna gräddade, ett litet glas vitt och mycket prat blev det efter promenaden. En alldeles annorlunda kväll på ett bra sätt.
Någon i kvarteret passar på att dra upp musikvolymen – men so what! – snart stänger jag balkongdörren och då försvinner ändå det mesta.
Närmaste grannen kom förbi med hundarna när jag satt ute med telefonen förresten. Dom måste tro att jag sitter ute och röker och dricker och talar i telefon hela tiden. Känns lite så där. Jag bloggar också, men det kanske jag inte ska säga.

Maken gjorde ett tidigt försök att starta morgonen, men den lätte gick jag inte på. Nu står vi upp i a f. Och jag hade en så besynnerlig dröm som bara fortsatte över mina korta uppvaknanden. Jag letade i en källare. Där behöver man inte vara Freud himself för att fatta.
Men upp i dimman kom vi. Det åskade avlägset. Tre månader till Jul. Tre månader innan ljuset börjar komma tillbaka. Julgranen ligger på vinden och väntar.
Mot torghandeln – lök, äpplen och potatis. Öva sig lite i kökultur.

En sån där förvånande kväll. Efter en vecka med regnskurar stup i ett kom kvällen med ljus och mild temperatur. Satt nyss ute och tittade på en beslöjad fullmåne, så vackert. Och jag är ganska tacksam att jag inte ens gick en kortare promenad i kväll, man ska nog inte tro för mycket om sig efter en sån här vecka.. Rätt som det är kommer ett hostanfall som är alldeles otroligt. Bästa grannen kom bort på fm och undrade om jag levde. Jo tack. Fast jag kan förstå att hon undrade, och hon har dessutom suttit ganska mycket hemma hos en väninna (som jag känner lite grann) som nog inte är med nästa gång magnolian slår ut utanför hennes köksfönster. Att finnas där, som Bästa grannen gör nu, är ett stort uttryck för kärlek.
Och mina grannar snett ner är snart f d. Deras utemöbler var borta nu.

blev fredagskvällens förtäring. När vi flyttade hit för tre år sen slängde jag en samling Allt om Mat, men några ex behöll jag, bl a ett med gratinerad krabba. Det är inte alls illa.
Egentligen hade jag tänkt ta en halv promenad, men trots allt väntar jag till i morgon. Man ska nog ta det lite lugnt. Ibland.
Och jag tog mig samman och tvättade håret efter denna underliga vecka. När jag går upp på morgonen och ser att jag ser ut ungefär som Kramer i håret, då är det verkligen dags. I synnerhet som håret alltid har varit en glädje för mig. Jo, jag har åtminstone haft vackert hår. Nu börjar det komma en ny färg också, men det får vara så. Jag skulle ändå inte kunna hitta en toning som blev så bra som det varit. Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt, står det i Ordspråksboken. Lika sant nu som då. Fast någon sa en gång, i en annan tid, att jag hade vackra händer. Ett  minne med värme och  tacksamhet.

Förr brukade min handväska innehålla skohorn, fickkniv, parfymflaska, plåster, tre pennor, näsdukar, läppglans, plånbok, almanacka, rabatt- och medlemskort, kam, tablettask, huvudvärkspiller, sax, tobak, tändare, en sked och antagligen lite till. Bland de äldre barnen känt som ‘mammas survival kit’. Jag har rensat lite där. Och skaffat en mindre handväska.
Jag gillar att vara beredd på det mesta. Men nu gäller det snarare att vara mentalt beredd. Lätt bagage är modellen.
Något att tänka på för resten av tillvaron, inte bara väskan. Att inte släpa så mycket onödigt, att noggrant tänka efter – är det här bra för mig? Vad saknar jag? Jag börjar långsamt prioritera och vänder mig om och ser på det som varit och det som kan komma. Nuet räcker inte, det förgångna finns levande i minnet, inte kvävande, inte anklagade – men just levande. Och det kommande är osett, men det som blir bra kommer att ha stråk av det förgångna i sig. Planering och funderande. Kanske märker ingen annan än jag själv – men det räcker.

« Föregående sidaNästa sida »