september 2010


gången vi äter färska hallon i kväll? Med lite socker och lite creme fraiche. Det fanns både hallon och blåbär på torget i dag, men jag valde hallon. Och så minns jag ett koloniområde jag känner där hallonen brukar hänga, stora som plommon, när man går förbi utmed stranden. Nej, jag provsmakar inte, men det är vackert att se.
Det blev grönsakssoppa också, underbar färsk selleri, lök, purjo, potatis, broccoli och de största morötter jag skådat.
Höst. Går an.

dök jag ner i mina pappershögar i dag. Alla dessa svåra papper som jag låtit ligga i nån svag förhoppning att dom skulle lösa sig själva. Det har inte hänt. Däremot fattade jag vad jag skulle göra nu med flera svårlösta grejor. Jag var nästan euforisk när jag gick från jobbet – och inte för att jag gick därifrån, utan för att så mycket hade fungerat. Nu vill det bara till att få tag på folk i telefon, så lite vita fläckar finns det än på kartan.
Men det är bra när det visar sig att allting inte är så svårt som man tror. Att titta sig runt i dimman och se att den inte är lika tät som man trodde. Riktigt upplyftande. Jag gissar att jag kommer att klara morgondagen också. Det är inte illa alls.

ibland händer det. Man står upp och känner att det är dags att gå någonstans. Men vart? Inte vet jag – än. Men någonstans är jag på väg. Jag håller Herren hårt i handen, den ende som inte lämnar. ‘Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn’. Vad gör det mig om den eller dom som borde förstå, inte vill eller kan.
Ensam och ändå inte. Jag har sagt så många farväl –  här står jag. Vilan finns inom mig.
En vän skickade ett vykort i dag, ett vykort som förställer kyrkovalv – och jag tänker på Tranströmers valv som öppnar sig oändligt inom var och en. Inte kan jag veta vart vägen går med mig. I vandringens trygghet. En dag är jag framme – hemma – inte än. Jag är tacksam för goda möten i mitt mörker.

hoppas jag blev rätt ifyllda i dag. Det var lite hektiskt ett tag, men jag kände mig så upplyft att jag gick till JC. Ett särskilt kapitel, jag och byxor. I princip har jag gått upp 4-5 kilo sedan jag köpte byxor senast. Det är inte bra. Det betyder att passformen inte är perfekt. Och det betyder dessutom att jag misstänker att det överhuvud taget inte alls går att hitta någonting som går runt mig. Men nu tog jag mig samman och tittade på damen och sa – ‘det här är nästan hopplöst, men kunde det finnas ett par jeans som skulle passa mig?’. Hon fnissade vänligt och trodde att hon skulle kunna ordna det. Hon plockade fram sex – sju par. Två gick absolut inte, tre hade kunnat gå – och ett par var jättebra. Och så fållade dom upp dom på mindre än tio minuter. Underbart. Mörkblå med gula sömmar.

Att äntligen servern verkar fungera är jag förstås väldigt tacksam för. Men annars tuggar jag lite fradga. En ny gummiplopp till maken krycka kunde jag få omedelbart, men fotortosen. Nej, nej! Jag blev rådd att ringa ortopedverkstan, och när jag äntligen fick tag på dom fick jag veta att det ska till en läkarremiss, jo då. Så jag fick ringa v-centralen, dom skulle ringa upp och det gjorde dom när jag stod på banken för att få en blankett till maken, och så fick han en tid nästa fredag. För att hans läkare ska kunna skicka en remiss. Nu vet inte jag hur många som annars skulle störta rakt in till ortopedverkstan och okynnesköpa fotortoser – och jag kunde få köpa och betala själv – men det här blir ju väldigt smidigt för maken, mig, läkaren och ortopeden som kommer att kalla ett par veckor efter det att dom fått remissen.  Jag trodde inte man behövde skapa arbetstillfällen just för läkare, så den svängen verkar rätt onödig.
Varför är jag förvånad?

borde man inte få förrän man fattat hur trafiken fungerar. I dag t ex hade jag en bil bakom och plötsligt far en mötande över på min sida och kör en bit så, innan dom stannar vid brevlåderaden där dom tydligen ska lägga ner nånting. Inga tecken eller nåt annat tjafs. Det kom förstås andra bilar efter dom också, så mitt manöverutrymme kändes begränsat.
Och hur skulle jag kunna veta att dom skulle till brevlådorna? Ur mitt perspektiv kunde det precis lika gärna vara någon som blivit akut sjuk och som bara skulle fortsätta rakt fram mot mig. Med trafik runtomkring är det lite av ett mardrömsupplägg. Jag bromsade in förstås, men jag muttrade länge efteråt.

Just nu är jag väldigt tacksam att jag lagt min enkla motion på en så lätt  nivå att jag redan kan ta upp den igen. Om jag skulle springa vore det en längre startsträcka (ha!). Nu går jag ut i skymningen och det fungerar. Det blåser ganska rejält i kväll, men eftersom större delen av promenaden går i skogen, så märktes det knappt.
I morgon måste jag göra en massa konstiga saker, börja med att lämna in bilen för målning så tidigt som möjligt, och sen upptäckte jag i dag att makens fotortos (glasfibergrej som sitter under foten och upp över skenbenet, så att han kan hålla foten rakt och inte ‘tappa’ foten) håller på att spricka. En smärre katastrof. Dessutom är det så att jag inte riktigt vet vem som ‘äger’ problemet. Det är inte ett kommunalt hjälpmedel utan hör troligen till Landstinget, och jag vet inte om man kan ringa dit eller om man måste ha en läkarremiss och i s f hur lång tid det tar – för eländet kan spricka när som helst.  Och så måste det fyllas i en del papper och lämnas på olika ställen.
Och maken hostar lite. Kan Jang, Kan Jang.

« Föregående sidaNästa sida »