torsdag, 30 september, 2010


Bara det här att köra drygt femtio mil i morgon kan var tillräckligt för att det ska snurra lite. Jag har lite desperat städat min necessär, jag behöver knappast fyra tvålar t ex, och jag behöver ett lagom förråd ansiktskräm och -vatten. Maken och jag delar på en liten weekendväska. Compact living. Det är ju så att bagaget ska transporteras av någon (mig) samtidigt som vi ska ta oss in på hotell, så det är bra att inte släpa på för mycket.
Men, uppriktigt, det skulle kunna kännas lättare rent mentalt också. Vad möter när vi kommer fram? Och nu menar jag inte inspelningen av Milleniefilmen, som lär pågå. Vi är alla olika, olikheter berikar, hej och hå. Men att vilja varandra väl, att försöka förstå – där vore det fint om vi försökte. Där känns det inte helt hundra hos alla. Jag kan bara ta ansvar för mig och det jag ser. Den här gången har jag inte kapuschong på kappan, så ingen kan ta tag i den bakifrån. Då blir det enklare att gå sin väg har jag räknat ut. Men det lilla hoppet om ömsesidig kärlek lever.

i backspegeln. När jag åkte hem från lilla kyrkan i skogen och tittade i backspegeln var det en helt underbar solnedgång, rosa horisontella moln mot en ljusblå himmel. Det blir mörkt fort nu.
Förra veckan kunde jag inte åka dit, då hade jag hostat sönder mig och de närvarande. Så just nu hoppas jag att maken i morgon känner sig ännu bättre än i dag. En ‘vanlig’ förkylning tar mer på honom nu än vad det gör på nån som är grundfrisk. Lätt hänt att detaljer trasslar till sig lite extra. Men på lördagen kommer han att kunna vila en del. Jag vet också att det betyder mycket både för honom och mig att möta vänner. Och på söndag em blir det Äldstas familj.

Bilen är tillbaka, elegant lackade eller bytt eller nåt. Och jag har varit på massage, lite spänt i dom nya musklerna, men det får väl vara bra så. Och jag hann en sväng till Maxi också. Fast lagom när jag skulle ut sprang jag på Yngstes dagmamma, en helt underbar kvinna. Han var där 20 tim/v och det var så bra. Syskonen var liksom lite gamla, men här fick han jämnåriga ‘bröder’, i sht två av pojkarna. Deras mammor var ungefär i min ålder också och jättebra kvinnor, så det var en fullträff. Den fina dagmamman var ute mycket med dom och pysslade en hel del och lagade mat, som jag inte kom i närheten av. Hennes stuvade spenat är fortfarande ett ljust minne för sonen (jag försökte en gång, men jag hade varken grädde eller socker i, så det var bara att lägga ner). Livet har inte varit alldeles lätt för henne sen vi sågs senast, äldste sonen dog i hjärntumör för knappt två år sen, och hon hade själv brutit benet och det ena med det andra. Så jag missade min kölapp till frimärken, men det var inte så viktigt. Hon betydde oändligt mycket i våra liv.
Och är fortfarande en så strålande person – jag ska hälsa sonen från henne. Han var hennes sista dagbarn.