onsdag, 29 september, 2010


När jag tog körkort behövde man inte fickparkera, men det har jag lärt mig alldeles själv. Fast en minnesgod läsare kanske kommer ihåg att jag blev påkörd i bakkofångaren i slutet av augusti i Uppsala. Just nu är bilen på omlackering och ska vara klar i morgon. På fredag åker vi till Uppsala igen.
Äldsta berättade att förra veckan skulle hon parkera deras bil där jag hade stått. Då höll en annan bil på att parkera och blev liksom aldrig färdig, trots att den bara skulle köra rakt in i en ruta. Den backade och körde fram och kunde liksom inte bestämma sig. Dottern parkerade i a f sin bil och klev ur. Då såg hon att bilen-som-inte-kunde-parkera var just den som körde på mig… -‘Mamma, hon kan inte parkera nån stans’, sa dottern. Så nu undrar jag hur jag ska kunna undvika att hamna i närheten på söndag em.

Då och då funderar jag förstås över det här med anonymitet. Jag är öppen med mina känslor i mitt stundtals ganska kaotiska liv. Jag skulle inte vilja att mina barn läste. Jag gör inte heller reklam bland mina bekanta. En del har hittat hit ändå, ca 10% av mina läsare är människor jag har mött i livet, ett par tack vare bloggen – och dom som kommenterar skulle jag gärna möta – men jag hoppas att de flesta vill mig väl.
Det finns självklart saker jag aldrig skriver om, så är det nog för nästan alla. Man sätter en gräns för sig av många olika skäl. Att inte skada eller utlämna andra, att något kan göra för ont. En sorts självcensur, visst. Någon har tyckt att jag utlämnar maken, jag tycker inte det. Det jag berättar om är hur en hjärnskada kan påverka ett tidigare vanligt liv, bådas våra liv noga räknat.
Men det är också så att bränd av tidigare erfarenheter händer det att när jag ser en viss ort kombinerad med en viss operatör och dessutom Mac så grips jag av posttraumatisk självcensur. Vad kan jag ha skrivit som h*n kan uppfatta handla om något annat? Vad kan övertolkas? Får jag en kniv i ryggen i helgen? Fortsätter på lite darrande ben.

Nu är jag så där oväntat positiv igen. Små människor har också önskemål. Minsta dotterdottern har förälskat sig i en liten väska hennes syster har fått av mig – Hello Kitty – och nu, efter att ha köpt en inte-så-lyckad Pippiväska, fick jag tag på en lite H K, som var hur söt som helst. Pippi får ligga i skåpet hos mig och vänta på bättre tider.
Bara för klarhetens skull – jag uppfostrade egna barn med randiga P&P, Fjällrävenryggsäckar, lastbilar till flickorna, dockor till pojkarna, långkalsonger, helly hansen – ö h t inte mycket glitter och glamour. Men barnbarnen är det inte jag som fostrar, jag bara finns där, en mormor som kan spika och räkna om det behövs.