dök jag ner i mina pappershögar i dag. Alla dessa svåra papper som jag låtit ligga i nån svag förhoppning att dom skulle lösa sig själva. Det har inte hänt. Däremot fattade jag vad jag skulle göra nu med flera svårlösta grejor. Jag var nästan euforisk när jag gick från jobbet – och inte för att jag gick därifrån, utan för att så mycket hade fungerat. Nu vill det bara till att få tag på folk i telefon, så lite vita fläckar finns det än på kartan.
Men det är bra när det visar sig att allting inte är så svårt som man tror. Att titta sig runt i dimman och se att den inte är lika tät som man trodde. Riktigt upplyftande. Jag gissar att jag kommer att klara morgondagen också. Det är inte illa alls.