ibland händer det. Man står upp och känner att det är dags att gå någonstans. Men vart? Inte vet jag – än. Men någonstans är jag på väg. Jag håller Herren hårt i handen, den ende som inte lämnar. ‘Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn’. Vad gör det mig om den eller dom som borde förstå, inte vill eller kan.
Ensam och ändå inte. Jag har sagt så många farväl –  här står jag. Vilan finns inom mig.
En vän skickade ett vykort i dag, ett vykort som förställer kyrkovalv – och jag tänker på Tranströmers valv som öppnar sig oändligt inom var och en. Inte kan jag veta vart vägen går med mig. I vandringens trygghet. En dag är jag framme – hemma – inte än. Jag är tacksam för goda möten i mitt mörker.