måndag, 27 september, 2010


ibland händer det. Man står upp och känner att det är dags att gå någonstans. Men vart? Inte vet jag – än. Men någonstans är jag på väg. Jag håller Herren hårt i handen, den ende som inte lämnar. ‘Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn’. Vad gör det mig om den eller dom som borde förstå, inte vill eller kan.
Ensam och ändå inte. Jag har sagt så många farväl –  här står jag. Vilan finns inom mig.
En vän skickade ett vykort i dag, ett vykort som förställer kyrkovalv – och jag tänker på Tranströmers valv som öppnar sig oändligt inom var och en. Inte kan jag veta vart vägen går med mig. I vandringens trygghet. En dag är jag framme – hemma – inte än. Jag är tacksam för goda möten i mitt mörker.

hoppas jag blev rätt ifyllda i dag. Det var lite hektiskt ett tag, men jag kände mig så upplyft att jag gick till JC. Ett särskilt kapitel, jag och byxor. I princip har jag gått upp 4-5 kilo sedan jag köpte byxor senast. Det är inte bra. Det betyder att passformen inte är perfekt. Och det betyder dessutom att jag misstänker att det överhuvud taget inte alls går att hitta någonting som går runt mig. Men nu tog jag mig samman och tittade på damen och sa – ‘det här är nästan hopplöst, men kunde det finnas ett par jeans som skulle passa mig?’. Hon fnissade vänligt och trodde att hon skulle kunna ordna det. Hon plockade fram sex – sju par. Två gick absolut inte, tre hade kunnat gå – och ett par var jättebra. Och så fållade dom upp dom på mindre än tio minuter. Underbart. Mörkblå med gula sömmar.

Att äntligen servern verkar fungera är jag förstås väldigt tacksam för. Men annars tuggar jag lite fradga. En ny gummiplopp till maken krycka kunde jag få omedelbart, men fotortosen. Nej, nej! Jag blev rådd att ringa ortopedverkstan, och när jag äntligen fick tag på dom fick jag veta att det ska till en läkarremiss, jo då. Så jag fick ringa v-centralen, dom skulle ringa upp och det gjorde dom när jag stod på banken för att få en blankett till maken, och så fick han en tid nästa fredag. För att hans läkare ska kunna skicka en remiss. Nu vet inte jag hur många som annars skulle störta rakt in till ortopedverkstan och okynnesköpa fotortoser – och jag kunde få köpa och betala själv – men det här blir ju väldigt smidigt för maken, mig, läkaren och ortopeden som kommer att kalla ett par veckor efter det att dom fått remissen.  Jag trodde inte man behövde skapa arbetstillfällen just för läkare, så den svängen verkar rätt onödig.
Varför är jag förvånad?