Tigerliljan's Weblog

borde man inte få förrän man fattat hur trafiken fungerar. I dag t ex hade jag en bil bakom och plötsligt far en mötande över på min sida och kör en bit så, innan dom stannar vid brevlåderaden där dom tydligen ska lägga ner nånting. Inga tecken eller nåt annat tjafs. Det kom förstås andra bilar efter dom också, så mitt manöverutrymme kändes begränsat.
Och hur skulle jag kunna veta att dom skulle till brevlådorna? Ur mitt perspektiv kunde det precis lika gärna vara någon som blivit akut sjuk och som bara skulle fortsätta rakt fram mot mig. Med trafik runtomkring är det lite av ett mardrömsupplägg. Jag bromsade in förstås, men jag muttrade länge efteråt.

Just nu är jag väldigt tacksam att jag lagt min enkla motion på en så lätt  nivå att jag redan kan ta upp den igen. Om jag skulle springa vore det en längre startsträcka (ha!). Nu går jag ut i skymningen och det fungerar. Det blåser ganska rejält i kväll, men eftersom större delen av promenaden går i skogen, så märktes det knappt.
I morgon måste jag göra en massa konstiga saker, börja med att lämna in bilen för målning så tidigt som möjligt, och sen upptäckte jag i dag att makens fotortos (glasfibergrej som sitter under foten och upp över skenbenet, så att han kan hålla foten rakt och inte ‘tappa’ foten) håller på att spricka. En smärre katastrof. Dessutom är det så att jag inte riktigt vet vem som ‘äger’ problemet. Det är inte ett kommunalt hjälpmedel utan hör troligen till Landstinget, och jag vet inte om man kan ringa dit eller om man måste ha en läkarremiss och i s f hur lång tid det tar – för eländet kan spricka när som helst.  Och så måste det fyllas i en del papper och lämnas på olika ställen.
Och maken hostar lite. Kan Jang, Kan Jang.

Började i går att läsa ‘Gilla läget…’. Samtidigt läste jag färdigt Jobs bok. För den som inte är så bekant med Job, så är han en lyckad och bra person, som råkar ut för förfärliga olyckor och sjukdomar. Hans vänner kommer för att trösta honom och det fungerar så länge de sitter tysta bredvid honom, men sen blir både Job och vännerna rasande på varandra – och Job på Gud också – innan Job till slut når försoningen ansikte mot ansikte med Gud.
Barbara Ehrenreich är också rasande på mycket. Hon får bröstcancer och hamnar in i en ny värld. En del av hennes raseri riktas mot den massiva ‘positivt-tänkade’ tillvaro hon plötsligt ser. Den som ska bli frisk måste tänka positiva tankar om allt och också säga sig vara tacksam över sin cancer, eftersom den gör att man ‘uppskattar livet mer’, som det står i många bloggar hon läser. Hon råkar vara doktor i cellbiologi, och hon tror inte att det positiva tänkandet har så stor effekt. Vad vet jag. Men jag vet i min egen, helt annorlunda situation, att omgivningen vill att man ska vara positiv – ‘det är bättre för dig’ – men jag misstänker då och då att det är för att omgivningen inte vill ha med sorg och vrede att göra. Jag ska traska vidare i hennes sällskap, så får vi se.
Jag kan förresten tillägga att mannen som säckade ihop i kyrkan förra söndagen, hade fått ett blodtrycksfall, fick komma hem på eftermiddagen och gick och röstade. En seg gubbe.