fredag, 24 september, 2010


En sån där förvånande kväll. Efter en vecka med regnskurar stup i ett kom kvällen med ljus och mild temperatur. Satt nyss ute och tittade på en beslöjad fullmåne, så vackert. Och jag är ganska tacksam att jag inte ens gick en kortare promenad i kväll, man ska nog inte tro för mycket om sig efter en sån här vecka.. Rätt som det är kommer ett hostanfall som är alldeles otroligt. Bästa grannen kom bort på fm och undrade om jag levde. Jo tack. Fast jag kan förstå att hon undrade, och hon har dessutom suttit ganska mycket hemma hos en väninna (som jag känner lite grann) som nog inte är med nästa gång magnolian slår ut utanför hennes köksfönster. Att finnas där, som Bästa grannen gör nu, är ett stort uttryck för kärlek.
Och mina grannar snett ner är snart f d. Deras utemöbler var borta nu.

blev fredagskvällens förtäring. När vi flyttade hit för tre år sen slängde jag en samling Allt om Mat, men några ex behöll jag, bl a ett med gratinerad krabba. Det är inte alls illa.
Egentligen hade jag tänkt ta en halv promenad, men trots allt väntar jag till i morgon. Man ska nog ta det lite lugnt. Ibland.
Och jag tog mig samman och tvättade håret efter denna underliga vecka. När jag går upp på morgonen och ser att jag ser ut ungefär som Kramer i håret, då är det verkligen dags. I synnerhet som håret alltid har varit en glädje för mig. Jo, jag har åtminstone haft vackert hår. Nu börjar det komma en ny färg också, men det får vara så. Jag skulle ändå inte kunna hitta en toning som blev så bra som det varit. Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt, står det i Ordspråksboken. Lika sant nu som då. Fast någon sa en gång, i en annan tid, att jag hade vackra händer. Ett  minne med värme och  tacksamhet.