torsdag, 23 september, 2010


Förr brukade min handväska innehålla skohorn, fickkniv, parfymflaska, plåster, tre pennor, näsdukar, läppglans, plånbok, almanacka, rabatt- och medlemskort, kam, tablettask, huvudvärkspiller, sax, tobak, tändare, en sked och antagligen lite till. Bland de äldre barnen känt som ‘mammas survival kit’. Jag har rensat lite där. Och skaffat en mindre handväska.
Jag gillar att vara beredd på det mesta. Men nu gäller det snarare att vara mentalt beredd. Lätt bagage är modellen.
Något att tänka på för resten av tillvaron, inte bara väskan. Att inte släpa så mycket onödigt, att noggrant tänka efter – är det här bra för mig? Vad saknar jag? Jag börjar långsamt prioritera och vänder mig om och ser på det som varit och det som kan komma. Nuet räcker inte, det förgångna finns levande i minnet, inte kvävande, inte anklagade – men just levande. Och det kommande är osett, men det som blir bra kommer att ha stråk av det förgångna i sig. Planering och funderande. Kanske märker ingen annan än jag själv – men det räcker.

när man väser och hostar är en konst. Jag gick till jobbet i dag eftersom jag kommit överens med ersättaren, rara människan, att jag skulle komma en liten stund. Fast jag behöver bara kliva över tröskeln så rasar lappar över mig med saker som bara måste göras. Väldig tur att jag höll mig undan ett par dar åtminstone. Men en del fick jag ur händerna.
Sen snabbt hem och röra ihop lite omelett med prinskorv, salladslök och vitlök. För sen kom Tvåan, pojkarna och svärmor – med köpebullar – för att fika lite snabbt. Gossarna hade studiedag så Tvåan passade på att ta en liten tågresa till oss. Soffan-framför-tv:n en kort stund sen. Och så långsam cykeltur till psykologen. Så nu känner jag att den här dagen har haft så mycket innehåll som jag orkar med. Av hänsyn till meddeltagarna i veckomässan stannar jag hemma i kväll. Det finns väl gränser för hur mycket hosta dom ska utsättas för, för plötsligt kommer det bara.