Lyssnade på Mark Levengood i morse. Han konstaterade lite trött att i en tillräckligt stor folksamling finns det alltid en del knäppskallar. Det tror jag också. Så vi borde inte vara så chockade över SD. Dessutom är det sorgliga att man vänjer sig. Jag blev lite illa till mods när Ohly helt utan hämningar talade om att ‘vi’ nu får ta till utomparlamentariska aktioner. Tro det.
Själv är jag präglad av bl a ‎”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.” 3 Mos 19:33f.
Sen minns jag dessutom ett reportage för länge sen från dåvarande DDR, som då av många som  i dag sitter i riksdagen sågs som ett föregångsland med raska steg på väg mot utopin. På den vägen hade man samarbete med de kommunistiska broderfolken, handelsmässigt, militärt och utbildningsmässigt. Trots den officiella internationalismen frodades främlingsfientlighet. Jag minns en tvåmeters valkyria i pastellfärgad träningsoverall som aggressivt klagade på vietnameserna, som bodde i närbelägna kvarter. Hon var mycket bekymrad över att dom skulle våldta henne. Sen intervjuade man ett par vietnameser, som var rädda för tyskarna. Dom var ca 1,50 och hur stor möjlighet dom hade i praktiken att störta sig över den blonda damen kan jag förstås inte bedöma, men det såg inte sannolikt ut. Men främlingsfientligheten blomstrade i ideallandet.
Livet är spännande.