söndag, 19 september, 2010


blir det här hostandet. Jag hade i slutet av förra veckan dragit ner tobakskonsumtionen från ca 12/dag till 8/dag och i dag blev det en på fm, och sen struntade jag i det. När det piper både ut och in så känns det som en bra strategi att avvakta lite.
Annars kan jag förstås se att det är en vackrare kväll än på länge, men det känns inte naturligt att forsa runt hostande och pipande ute i det gröna. Så dumt. Och inte känns det naturligt att tvätta håret heller, böja sig över badkarskanten – nej, inte just i dag. Den enda slemlösande hostmedicin vi har hemma kokades antagligen av Linnés mamma.

låter det hela tiden när jag andas. När jag inte hostar. Väldigt irriterande, jag lyckades inte ens somna i soffan, jag låter för mycket. Och här regnar det då och då, +9 är inte så svettigt.
Vi åkte till kyrkan på fm. Rubriken, det samlande temat var ‘Döden och livet’. Och det kom väldigt nära. När vi gick in (rätt mycket folk) noterade jag en ganska lång, alldeles flintskallig man i svart kostym som liksom var alldeles gulblek, intressant färg. Efter tjugo minuter svimmade han av, och så småningom kom ambulansen. Innan den åkte med honom läste prästen tacksägelsen för mannens döda hustru (man läser upp namn och ålder på dom som tillhör sv kyrkan som har dött sen förra söndagen), och så blev det en liten paus under tiden som dom plockade upp honom på bår och körde i väg. Men jag vet inte hur det gick sen.