lördag, 18 september, 2010


Jag skulle önska att jag kunde hjälpa mina döttrar lite. Nån gång barnvakt, lite extra tid så. Men jag tar hand om deras far. Tvåan berättade att hennes hundpromenadkompis häromdagen hade tagit med pojkarna hem och bjudit dom på kvällsmat och hon hade sagt – ‘om du och maken vill gå ut och äta eller så, tar jag gärna hand om pojkarna, dom är så härliga’ – och jag blir så glad över att dom får en extramormor på det sättet (farmorn är död).
Fast Äldsta hade haft sin svärmor (min äldsta väninna) och svärfar på fika häromdagen, och då hade hon sagt – ‘inget är hembakat??’ – och det var det inte. Uppriktigt, det hade jag aldrig sagt till svärdottern. Aldrig.

Jag gick ner och tände den ljusblå bönelampan och läste vesper, kokade té, gjorde limpdeg, satte på diskmaskinen och gick ut på kvällspromenad. Ljusare och inte riktigt lika mycket regn som i går. Fast nu vräker det ner, men nu är jag hemma i torr och varm lägenhet, har ett glas vitt vin framför mig och konstaterar att Gud reser den som faller. Med tacksamhet och förundran. Jag håller på och ställer in mig på att nu är hösten här. Nu gäller det att hitta ljuspunkter, och av lite olika skäl är det inte helt enkelt. Det är så tröttsamt att alltid behöva planera allting själv, t o m överraskningar. Det blir liksom inte så överraskande då. Men nu är det så.

Som ett sammanträffande så ligger jag totalt utslagen i dag. Sover och sover. Men ev hunger stirrar mig i ansiktet, så jag cyklade till Maxi nyss. Bara en liten skur på vägen dit. Det är max 7-8 min uppehåll mellan skurarna, så jag hade tur på hemvägen. Det är konstigt och  lite sorgligt att bli alldeles utslagen av en vanlig fin dag. Jag hade tänkt att det skulle dammsugas och allmänt städas i dag, väldigt inspirerande och intressant – men när det inte blir gjort så är det ännu tristare. Lite slut har det tagit just nu.
Men maken är pigg och alert – jag trodde han vilade, ev sov, men han pratar med sin mamma i telefon, och det är inte så vilsamt. Bara han är nöjd så.