torsdag, 16 september, 2010


Samtidigt som jag är så obeskrivligt trött – gäspar nästan käkarna ur led – och hela huvudet är alldeles tungt, inte ont, men tungt ca 30 kilo eller så, skulle jag gissa – så satt jag på jobbet i dag och tittade på olika grejor som hamnat på mitt bord för länge sen. Jag kunde inte förstå att jag inte förstått hur jag skulle göra, nu var det alldeles klart fast det var komplicerat. Det kändes som om jag vaknat är nån sorts dvala.
Ändå, nu när jag är hemma, så är dvalan inte alls över. Bara tanken att jag i morgon måste upp lite tidigare än vanligt, för att träffa läkaren och prata om medicinering, och sen till större staden och ingen eftermiddagssömn. Hur ska det bara gå?
Möjligen lite bättre om jag kommer i säng. Ibland fungerar inte ens det, i går var jag i säng innan tolvslaget men fortsatte läsa alldeles för länge. Dumt. Och så besynnerliga drömmar som jag vaknar ur, och så maken som ska ut i badrummet. Men på lördag får jag sova.

I mässan i lilla kyrkan i skogen i kväll bad jag mycket för dom som drabbas av våld och ondska, för dom som är förövare och förstör Guds goda skapelse och för oskyldiga som smutsas ner av andras lögner. Livet är sällan enkelt. Men jag är inte domare, jag är inte ens jurist. Men såvitt jag kan tänka har alla rätt att ses som oskyldiga i lagens mening tills lagen har dömt ‘skyldig’. Moraliskt kan det vara en annan sak. Jag kan tycka och tänka. Men myndigheter och deras företrädare har ingen rätt att skyldigförklara den som inte dömts i domstol. Ett telefonsamtal att det här är en förfärlig människa räcker inte, eller borde inte räcka.
Jag har inte rätt att förlåta på någon annans vägnar, men jag har inte heller rätt att döma någon. Det finns dom som har som uppgift att döma enligt lagen i vårt samhälle – måtte dom göra det också – och det finns En som dömer till slut.
Måtte vi aldrig glömma att vi kan behöva barmhärtighet en dag. Och måtte vi hjälpa den som behöver hjälp.

Nu har vi varit medborgerliga. Fast jag antar att maken kommer att fortsätta se på alla valprogram i a f. Han skulle ju kunna ändra sig på söndag. Knappast.
Men det gick så smidigt, nästan. Välordnad ramp in i lokalen. Det var makens favoritvalförrättare, det fanns en stol med karmar att sitta i vid ett av båsen, jag klistrade igen hans kuvert – ett gult, ett blått och ett vitt. Nån hade försökt med tre gula i morse. Och en bekant träffade vi också på som skulle hämta kuvert åt sin 90+ mamma. Men sen skulle vi ut ur lokalen också. Inte lika smidigt, för då hade det automatiska solskyddet fällts ner framför fönstret bredvid rampen, så maken fick metallkanten i tinningen. Bara lite hudskrap, men jag gick in och berättade att det var lite feltänkt där. Vi får se om det är bättre nästa val.